Drivet i de som bor här är något utöver det vanliga. Kommunen rev skolans hockeyrink, den var gammal och sliten. Så långt har de flesta förståelse för rivningen. När man beslutade att inte bygga upp en ny tog förståelsen slut. Tvärslut kan man säga. Men så kom Dagmar. Tror inte någon missade henne. Hon drog fram som en virvelvind genom skogarna. I hennes spår låg omkullvräkta träd. Träd som en vänlig skogsägare skänkte. Dessa träd bytte sågen in mot tryckinpregnerat virke. Det som fattades la företagarföreningen på orten till. Några frivilliga jobbade och slet för att såga, spika och måla. Nu står det en ny rink på plats. Det har spolats. Det har skottats. Det ska byggas lite mer. Sen. Sen är det dags för invigning. Man kan. Om man vill. Och går samman.

Vi har dock fuskat lite. Jag, yngsta dottern, ena tonårsdottern och pojkvännen. På vingliga ben tog jag mig runt. Men alltså. Det måste vara 20 år sedan jag åkte skridskor senast. Men jag åkte. Inte en enda vurpa blev det. Den här gången. Jag ska åka fler gånger. Absolut!

Antingen gör jag som de flesta andra gjort och gör i dag, pratar om kylan, eller så pratar jag om något annat. Jag kanske måste nämna något om kylan ändå. Fast jag hade tänkt prata om något annat. För allvarligt. Trots att jag tycker om vinter och snö så finns det gränser. Även för mig. När termometern passerat -22 har min gräns för vad jag tycker är ok passerats. Om graderna envetet fortsätter dala tills de når -30 vill jag inte vara med längre. Det borde finnas någon FK-dag att ta ut, För Kallt-dag. Jag menar, det kan inte vara sunt att vistas utomhus när näshåret fryser till is redan innan man hunnit ut genom dörren och utandningsluften fryser till iskristaller direkt när den lämnar näsa eller mun. Eller mun, det går ju inte att andas med munnen, tänderna spricker och tungan fryser fast i gommen. När dessutom värmesystemet på jobbet lägger ner så man riskerar att frysa fast om man sätter sig på en stol borde det verkligen finnas en FK-dag att plocka ut, det borde det. Arbetar man på en skola ska man föregå med gott exempel. Du vet, barn gör inte som du säger, barn gör som du gör. Om jag då i flera dagar tjatat om att man ska ta av sig täckbyxorna när man kommer in kan ju inte jag gärna ta på mig mina - när vi ska vara inne. Men det gjorde jag i dag, till slut. Jag stod helt enkelt inte ut. Hur många, eller få, grader vi hade inne vet jag inte men en kvalificerad gissning ligger på 16 grader - max. Är man då som jag van att ha 24-26 grader inne är 16 grader kallt, väldigt kallt. Nu var det ju inte kylan jag hade tänkt prata om. Det var något helt annat. Får ta det en annan dag, måste laga lite mat. Innan familjen börjar äta upp inredningen.

...göre sig icke besvär här! Två av tre skotrar stals i natt. Förövarna klev helt sonika in i hallen och tog nycklarna, fast vi var hemma. Tyckte jag hörde något men var inte säker så jag satt kvar ett tag. Men någonting kändes fel. Jag anade ugglor i mossen. Klev upp från soffan och gick ut i köket bara för att se tre skumma typer som står och fipplar med våra skotrar alldeles utanför fönstret. Arg som en bålgeting rusade jag ut genom ytterdörren, svor en väldigt lång ramsa samtidigt som jag ifrågasatte vad sjutton de höll på med. I samma sekund som jag hämtar andan får de igång två av tre skotrar och kör som vettvillingar från gården. Pulsen jag hade då var nog farligt hög. Extremt hög om vi ska vara petig. Två timmar senare ser jag förövarna och våra skotrar. De står och pratar med varandra. Ytterligare en väldigt lång ramsa svordommar lämnar min mun. Jag skriker i ren ilska att de kan dra dit pepparn växer och att de ska ge f#n i våra skotrar. Kan säga så här. Det hjälpte inte ett dugg. De drog iväg. Igen. Någon timme senare ringer telefonen. En av skotertjuvarna ringer för att höra om vi någonsin haft problem med trotteln (?) på den gula skotern och vad vi i sådant fall gjort för att lösa problemet. Skitstöveln ringer alltså hit och vill ha hjälp! För tredje gången på bara några timmar svär jag ohejdat mycket och fult innan jag ber f#nskapet dra åt det betydligt varmare stället som finns i riktning nedåt och slänger på luren. Finns det någon som tvivlar på att jag var nära att explodera när det någon timme senare knackar på dörren och f#nskapet som jag tidigare pratat med i telefonen står utanför, hållandes ett skoterstyre med två lösa vajrar och säger "ni kan ta tillbaka den här skotern" och kastar in styret på hallgolvet? Jag blev galen. Jag skrek. Jag hotade och jag svor.

Och jag vaknade upp ur en av de mest intensiva drömmar jag haft på länge. Jag var genuint arg. Så arg att jag fick ont i huvudet. Inte blev jag mindre arg när jag konstaterade att det skulle dröja en och en halv timme innan klockan skulle ringa. Och jag kunde omöjligt somna om. Jag var för arg. Ilskan la sig, till slut. Men gissa om den fick ny fart när ena tonårsdottern ringer och undrar om jag sett ena skoternyckeln. Hon hittade den inte. Hade letat överallt men den fanns inte. Först blev jag arg. Sedan blev jag tveksam. Hade drömmen hänt? På riktigt? Var det så att någon eller några hade varit inne hos oss och tagit skoternycklarna men inte tagit skotrarna? Jag ringde upp tonårsdottern lite senare för att höra om nyckeln var återfunnen. Självklart var den det. Den låg i pojkvännens skoterbyxor, ca tio mil härifrån. Vad har jag då lärt mig av detta? Skoternycklarna förvaras hädanefter på hemlig plats. En plats som endast jag vet vart den är. Orkar inte med det här en natt till.

Jaha, då var man på g igen då. Lugnet är över. Kan man säga. Sitter och tittar på tv. Och därmed reklam. De flesta gånger passerar reklamen utan att jag lägger märke till den. Men i kväll såg och hörde jag. Tvättmedelsreklamen. Eller var det fläckborttagningsreklam? Hur som helst. Den som ansvarar för just det klippet jag såg har nog inte jobbat med reklam så länge. Eller så hade de haft en helvetisk dag där tagning efter tagning blivit totalt misslyckad. Inte ett enda klipp gick att använda. Förutom det jag såg. Vad vet jag, det kanske var det enda klippet som fanns där det i alla fall gick att höra vad kvinnan sa. Ett klipp där hon pratar om att hon litar på just det märket för att det är miljömärkt, fungerar bra och är ett effektivt fläckmedel. Fläckmedel! Vad sjutton är ett fläckmedel? Tar det bort fläckar? Skapar det nya fläckar?

Tittade på Rapports nyhetssändning kl.18 tidigare i kväll. De visade, som alla andra nyhetsprogram, ett inslag om den tragiska massolyckan på Tranarpsbron. De hade en reporter på plats. Det skulle alltså bli liverapportering från olycksplatsen. Liverapporteringar är viktiga. Oavsett. Tydligen. Reportern stod i dimma och mörker. Om det inte vore för de blinkande lamporna i bakgrunden, som skvallrade om att något pågick där, hade han kunnat stå vart som helst i Sverige. Förslagsvis på ett varmare ställe. Det hade både han och vi tittare tjänat på. Stackarn frös så han skakade. Näsan var ilsket röd av köld. Det ångade ur munnen. Munnen som knappt rörde sig. Munnen som hade lite svårigheter att formulera alla ord som skulle sägas. Troligen hade kölden tagit all rörlighet. Men benen. De verkade fungera. Man såg inte benen i tv-rutan men de skakade så hela karl hoppade. Jag kommer knappt ihåg vad han sa. Skakningarna, den röda näsan och talsvårigheterna tog liksom all plats. Men det var en liverapportering. 

Vad tittar du på? Alltså inte "vad glor du på". Vad tittar du på? Om jag bara tänkt efter lite så hade jag insett vilken fantastiskt dum fråga det är att ställa här. Svaret blir ju, oavsett vem av er som svarar, din blogg. för det är ju precis vad du tittar på just nu. Men om jag försöker formulera om frågan lite. Vad har du tittat på mest i dag? Eller kanske inte under hela dagen. Jag menar nog den sista timmen. Vad har du tittat på mest den senaste timmen? Jag vet vad jag tittat på. Under den senaste timmen.

Jag eldar, eldar lite till och sedan eldar jag lite mer. Termometern visar snart -20 grader. Ute alltså. Oavsett vad termometern visar inne, 26,2 grader, så fryser jag när jag ser hur kallt det är ute. Alltså eldar jag. Kan inte påstå att familjen är så förtjust i detta fenomen alla gånger. Men de börjar vänja sig. Har jag sett. De klär inte av sig lika ofta. Det händer till och med att en eller annan sitter under en filt i soffan. Fullt påklädd. Jag hade total ensamrätt på det förut. Blev snudd på hånad för det. Men inte nu. Nu sitter de där. Under värmefilten. 

En vecka har gått. En vecka av svängningar, full fart, glädje, funderingar, eftertanke, oro, självinsikt och vila. Oron är inte borta. Den finns i allra högsta grad. Vad jag oroar mig över? Att inte själv få bestämma vad jag mår bäst av. Att inte få bestämma vart jag vill vara. För är det något jag lärt mig det senaste året så är det att inte lita blint på vad som sägs. Det kan svänga fort. Eller precis när man tycker att allt verkar bra, när man har landat. Det är just det jag är rädd för nu. Att allt ska förändras. Precis när jag funnit mig till rätta. När jag känner att jag börjat andas. Men. Jag ska försöka stänga av. Jag ska leva i nuet. Njuta av utmaningen jag befinner mig i. Jag ska vara blind för det negativa som kan tänkas passera mitt liv. För det är precis det. Det ska bara passera. Inte stanna kvar. Däremot ska jag hålla hårt i positiva händelser. Glädjas åt det lilla. Som jag gjorde när jag tittade igenom bilderna från 1:a adventshelgen och hittade det här suddiga kortet. 

Ett perfekt fångat ögonblick! 

Kanske är det mitt nya jobb, kanske är det att det precis börjat ett nytt år eller så har jag helt enkelt tänkt. Jag vet inte. Men en sak vet jag. Det är dags att möblera om i mitt liv. Prioriteringarna ska ligga där jag tycker det känns rätt. Inte där andra tycker de ska ligga. Jag ska prioritera mitt eget välbefinnande. De eventuella energitjuvar som kan tänkas finnas eller dyka upp i min omgivning ska flyttas långt bort. Så fort det bara går. Om jag mår bra mår de i min omgivning bra. Mår de i min omgivning bra mår jag bättre. Kan inte bli mycket bättre.

Det är dags att krypa fram nu!