En vecka har gått. En vecka av svängningar, full fart, glädje, funderingar, eftertanke, oro, självinsikt och vila. Oron är inte borta. Den finns i allra högsta grad. Vad jag oroar mig över? Att inte själv få bestämma vad jag mår bäst av. Att inte få bestämma vart jag vill vara. För är det något jag lärt mig det senaste året så är det att inte lita blint på vad som sägs. Det kan svänga fort. Eller precis när man tycker att allt verkar bra, när man har landat. Det är just det jag är rädd för nu. Att allt ska förändras. Precis när jag funnit mig till rätta. När jag känner att jag börjat andas. Men. Jag ska försöka stänga av. Jag ska leva i nuet. Njuta av utmaningen jag befinner mig i. Jag ska vara blind för det negativa som kan tänkas passera mitt liv. För det är precis det. Det ska bara passera. Inte stanna kvar. Däremot ska jag hålla hårt i positiva händelser. Glädjas åt det lilla. Som jag gjorde när jag tittade igenom bilderna från 1:a adventshelgen och hittade det här suddiga kortet. 

Ett perfekt fångat ögonblick!