Att vara förälder har sina prövningar. Oavsett ålder på barnet. Vissa prövningar är angenäma andra vill man aldrig utsättas för. Sedan finns det prövningar man kan skratta åt. Efter några år. Kanske. Jag och maken lovade yngsta dottern en tripp till Gröna Lund i sommar. Har man lovat så har man. I fredags var det dags att genomföra trippen. Vi gruvade oss, maken och jag. Yngsta dottern räknade ner och längtade. Lördagen var dagen D. Vi vaknade i ett regnigt Stockholm. Kanske skulle det inte bli så mycket folk trots allt. Jag menar, vilka vill gå på ett nöjesfält i regn? Nu vet jag svaret. ALLA tonårstjejer. Precis ALLA! Vi kom dit kring lunchtid och det gick inte att missa vilket kaos det skulle bli. Vart vi än tittade såg vi tonårstjejer med plakat och ansikten prydda av pojkbandets namn. Skriken ökade i takt med att klockan gick.

Vet du vad bandet heter? Jag vet. Jag kan till och med texten på låten de sjöng. Jag vet vad mamman till ena pojken heter. Jag vet hur hon ser ut. Jag vet mer än jag vill om dessa pojkar. Har liksom inte haft något val.

Vi hade änglars tålamod, jag och maken. Vi väntade och fanns tillgängliga, i tio timmar! Vad vi gjorde?

Tittade på en ekorre. 

Åkte kvasten. Mot bättre vetande. Jag har mig veterligen aldrig åkt någon berg-ochdalbaneliknande karusell i hela mitt liv. Varför jag tyckte att denna var ett alternativ vet jag inte. Kanske var det tristessen av att bara sitta. Kanske var det någon sorts dödslängtan. Kanske var det bara en sak jag behövde stryka från saker-att-göra-innan-jag-dör-listan. Vet att det sista jag sa innan vi åkte iväg var "om jag dör, måste du ta hand om barnen" till maken. Han skrattade lite lätt och sa "klart jag gör det!". Jo, jag överlevde. Och nej, jag kommer inte åka den igen.

När vi vaknade i morse sken solen från en nästan klarblå himmel. Efter en snabbtitt på facebook sken jag ikapp med solen. Yngsta dotterns sista statusuppdatering löd "Kommer somna med tårar på kinderna och ett STORT leende på läpparna!! Tack så sjukt mycket mamma och pappa för att vi åkte hit!! Älskar er otroligt mycket!!".    

Jag har en vän, sedan många år tillbaka. Ska vi vara petig har vi känt varandra i drygt 40 år. 40 år? Har tiden verkligen gått så fort? Ja, det verkar inte bättre. En gång i tiden, ja det var naturligtvis väldigt länge sedan, bodde vi snett mitt emot varandra. Vi hängde med varandra dagligen. När vi inte träffades pratade vi i telefonen. I timmar. Till våra föräldrars stora förtret. De kunde inte förstå vad vi hade att prata om, vi hade ju trots allt umgåtts hela dagen. Men snälla nån, som barn och ungdom har man väl alltid något att prata om. Något man glömt berätta. Något man glömt fråga.

Vi lekte, vi bakade, vi kokade makaroner i vatten och åt med mängder av ketchup till, vi badade, vi byggde snögrottor, vi sov över hos varandra, vi cyklade, vi skvallrade, vi delade hemlisar, vi växte upp och vi växte åt olika håll. Vännen flyttade. Bytte stad. Jag bodde kvar, kvar i vår barndoms stad. Åren gick. Vi pratade i telefon två eller tre gånger per år, max. Men vi behöll kontakten.

Nu ses vi en gång per år, minst. Vi pratar med varandra i telefon. Vi kommenterar varandras bilder på Facebook och Instagram. Det händer faktiskt att vi "chattar". Kort sagt, vi har lyckats förbli vänner, trots att det skiljer 50 mil mellan våra hem. Nu har våra barn börjat lära känna varandra. Börjat kräva att vi ska träffas. De håller också kontakten med varandra, på ungdomars vis. Det är sms, mms, facebook, instagram, kik och allt vad det nu heter. De pratar inte bort flera timmar i telefonen, de skickar korta meddelanden - 25 stycken på en kvart. Och ja, jag ställer ibland frågan hur sjutton man kan skicka 25 sms på en kvart.

Vi träffades i dag, min vän och jag. Ja, våra barn träffades också. Barnen började naturligtvis smida planer om när de skulle träffas nästa gång. Även om jag ibland kan tycka att det tjatas, att det kanske inte är nödvändigt att bestämma något precis just nu, kan jag ändå se en stor fördel med tjatet. Tjatet betyder att jag och min vän kanske kommer träffas en gång extra per år. Och vem vet, vi kanske ses redan i advent. 

Avslutade ett tidigare inlägg med att jag ville ha kvar värmen ett tag till. Inte för att jag ville sola eller bada. Nej för något helt annat. Något jag inte vågade nämna. Men nu törs jag.

Det hann bli EN gurka i alla fall. Tänk att man kan bli så glad för en gurka. Ni som hängt med ett tag vet hur turerna har gått. Ni vet att det inte blivit så mycket som en gurkplanta ens. Så, ja. Jag är glad. 

Ett dygn. 24 timmar. Med vänner. Det är inte dumt det. Alls. 

Vi har ätit gott. Jodå, vi drack lite gott också. Vi åkte båt. Naturligtvis INNAN vi drack lite gott. Vi pratat till långt in på natten. Om ingenting. Om allt. Vi har umgåtts. Vi har njutit. Och vem kan inte göra det med en utsikt som denna?

Kamraten och jag tog en biltur på förmiddagen. Till Rotsidan. En liten del av Höga Kusten.

Behöver jag säga att det var underbart?

En liten parantes mitt i allt det vackra. Vi passerade en kohage. Trodde jag. Därför trodde jag även att det var en ko som stod på sidan av vägen. Att det var kossans juver jag såg. Men just det där juvret saknade spenar..