Vaknade med ett ryck. Flög formligen rätt upp. Dagen innan hade jag gått med på att ge en intervju i radio. De skulle ringa upp mig strax efter klockan åtta på morgonen. Nu vaknade jag av en utskällning. Varför hade jag inte svarat i telefonen? De hade gått ut i radion och talat om att de sökt mig men utan resultat. På grund av detta hade de ringt upp en annan. En som inte är så där väldigt omtyckt i den här kommunen just nu. Den personen hade tydigen svamlat och kommit med en massa osanningar. Och det var mitt fel! Nu satt jag på soffkanten och fattade ingenting. Insåg att jag hade somnat på soffan. Anledningen till det kan vi ta lite senare. Varför hade jag inte hört när klockan ringde? Jag ställde ju larmet på mobilen, kvart i åtta skulle den ringa. Men vart var den? Hur mycket var klockan? Efter lite letande hittade jag mobilen, på golvet nedanför soffan. 07.43 visade den. Den hade inte ringt än. Utskällningen var alltså bara en del av en dröm. Puh! Jag var med i radion, på utsatt tid. Om det blev bättre än den drömda versionen vet jag inte. Men jag svamlade inte, tror jag, och kom inte med några osanningar. Men, varför hade jag somnat på soffan? Jo, det är väldigt enkelt. Fick under kvällen en rejäl lunta med fakturor som var från kommunen. Började titta igenom högen. Hittade märkliga saker. Räknade. Fortsatte titta. Hittade än mer märkliga saker. Räknade om. Klockan gick. Fort. Plötsligt var den nästan halv fyra, på morgonen. Och jag var på tok för uppretad för att kunna sova. Tänkte att om jag tittade på tv en stund skulle jag nog bli trött. Jag blev trött. Tydligen.

I går tog jag mig äntligen i kragen. Kollegan har under några år varit med i en kör. En kör som vid upprepade tillfällen haft konserter. Av många olika anledningar har det inte blivit så jag varit på en enda av dessa. Men nu var det alltså dags.

Ytterligare en del i charmen att bo på liten ort visade sig under kvällen. Trots att lokalen var fullsatt blir det personligt. Speciellt när "pianisten" mellan två låtar börjar spela Calle Schewens Vals. Kör och körledare står och väntar. Och väntar. Till slut säger "pianisten" högt och tydligt "Det var Göte som ville höra Calle Schewens och nu har han fått göra det".             

Jag blir mer och mer övertygad om att jag bor på rätt plats. Ja, det är mycket nu med kommunen jag bor i. Jag vet. Fast om man tänker efter, vilken kommun är det inte mycket i? Tror, eller kanske inbillar jag mig, att allt blir så mycket tydligare och närmre när man bor i en liten kommun. Man märker ganska snabbt om/när det händer något. Oavsett om det handlar om att grannen byter gardiner, ett nytt fik öppnar, en butik stängs, någon byter hårfärg eller om skolor flyttas. Kanske är det så att det inte händer mer här än på andra platser, det bara märks fortare. Men alltså, när det har hänt en hel del under en dag, hur underbart avkopplande är det inte att sätta sig ute och titta på himlens skådespel.

Gör man det i en större stad? Tror inte jag gjorde det. 

Den röda himlen var vacker i går. I dag har den inte varit röd. Faktiskt inte vacker heller. Mörkgrå och mullrande är i mina ögon inte tilltalande ett endaste dugg. Ena tonårsdottern spenderade förmiddagen åt att gnälla över hur tråkigt det var. Kunde vi inte hitta på något att göra? Jag funderade, noga. I cirka fem sekunder. Sedan gav jag upp. Vet av erfarenhet att det inte är någon idé att jag kommer med förslag. Vi har inte samma sätt att se på vad man kan göra en tokregnig dag. Hon fick helt enkelt komma på något själv. Och det gjorde hon.

Uttryck som "jag tog bara en bulle" kommer användas flitigt ett tag framöver.

Jodå, jag kan jag. Göra lite av varje alltså. Brukar säga till min kollega att jag sällan råkar ut för vanliga hederliga förkylningar eller andra "kända" fel. Nej då. Ska det vara så ska det. Influensa med nära döden upplevelse, klämd nerv, tappad röst och nu senast klämd/utdragen sena är några orsaker till sjukskrivningar jag provat. Så varför inte prova något nytt? Den här gången kan jag i alla fall inte bli sjukskriven, det är jag ju redan. Eller kan man bli dubbelsjukskriven? Hur som helst. Jag var i parken i går. Eldade som vanligt för alla som hade vägarna förbi och ville grilla sig en korv eller något annat till lunch. I parken finns ett gäng klätterställningar som få barn använder eftersom de får händerna fulla av stickor. En förälder tog kontakt med ett företag på orten och fick bland annat några hinkar träolja så vi "byfolk" kunde olja in dessa stickiga klätterställningar. Jag tyckte det var en bra idé att göra det i samband med någon av dessa grilldagar. Närmare bestämt i går. Sagt och gjort. Vi som var där greppade sandpapper, penslar och hinkar. Nu skulle det bli ordning i parken.

Jag slipade lite här och jag slipade lite där. Hittade några flisor som stack ut och tänkte att de där borde man ta bort. Med något verktyg. Om min hjärna hade varit påkopplad hade handen slutat slipa där och då. Det hade den. Nu var tydligen inte hjärnan påkopplad så handen fortsatte slipa.

Jodå, det där är bilden på stickorna ena tonårsdottern drog ut. Vart stickorna satt? Under tumnageln. Om det är någon som inte vet eller kan tänka sig hur ont det gör att få ett gäng stickor under nageln kan jag tala om att det gör sjukt ont. Tro mig. Prova inte utan bara tro mig. När det dessutom blir en liten flisa kvar långt där inne under nageln gör det om möjligt ännu ondare. Jag vet det nu.

I dag när jag vaknade hade tummen ökat i omfång. Ganska mycket faktiskt. Den hade även börjat skifta färg, till blålila. Fast bara fläckvis. Trots endast fläckvis färgskiftnig och förmodligen möjlighet till mer svullnad tyckte, eller snarare krävde, min kollega att jag skulle visa upp min tumme för sjukvården. Eftersom jag är en snäll och lydig människa av naturen åkte jag till distrikssköterskan och visade upp tummen. Vad hon gjorde? Hällde alsolsprit under nageln, det var i alla fall tänkt att det skulle hamna där, och satte på ett bandage.

Nu ska flisan krypa ut själv. Är det tänkt.    

Det blev en lugn midsommar. En gräddtårta med jordgubbar på och en snabb tur till hembygdsgården var det enda midsomriga vi gjorde. Turen till hembygdsgården gjordes enbart för att maken hade bestämt sig för att proväta Kams. Jag kan säga så här, det var fler som hade tänkt så.

Vi var bortbjudna på kvällen men valde att stanna hemma. Det var inte på något sätt synd om oss. Inte alls.

På midsommardagen hoppade tjejerna i familjen in i bilen och åkte till en hästgård en bit från oss, islandshästriding stod på schemat. Kvalitetstid kan man också kalla det! Yngsta dottern provade på galopp för första gången - mitt i skogen. Man kan summera dagen så här - SUCCÈ!

I dag känner samtliga tjejer att vi var ute och red i går. John Wayne-stilen har blivit pånyttfödd. Vi går smått bredbenta och stönar lite lätt när vi sätter oss på ett allt för hårt underlag. Men. Vi ska göra om utflykten, säger mina telningar.

Det plockas blommor som aldrig förr. Eller i alla fall inte sedan i fjol vid den här tiden. Det spikas kors, huggs björkar, läggs in sill, gravas lax, skrubbas potatis, dukas långbord, skrivs sånghäften, planeras ringdans och stryks klänningar. Allt för att det ska vara perfekt i morgon. På midsommarafton. Och vad gör jag? Rensar ogräs! Kanske kan gå under blomplockning, då en och annan blomma ryktes upp. Annars förbereder jag inte speciellt mycket. Alls. Har liksom ingen lust att just i år ruska liv i några förlegade traditioner. Vi har inte firat midsommar på många år. En och annan mer eller mindre lyckad midsommarstång har väl gjorts genom åren men inte mer. I år har vi pratat om att vi kanske borde ta tag i midsommarfirandet. Skapa lite traditioner. Men som det är nu känns det inte lika aktuellt längre. Inte i år. Men en tårta ska vi nog få till.

Och med yngsta dotterns blombukett får vi nog till lite midsommarkänsla i alla fall.  

Glad midsommar på er alla där ute!  

Så var det dags. Vi visste hur det skulle gå. Att det skulle ske. Snart. Ändå är man aldrig riktigt förberedd.

Sorg ser ut på så många olika sätt. Det finns inget rätt eller fel. Trots det känns det fel att känna lättnad över att en människa dör. En människa som borde haft många år kvar. En människa som inte på långa vägar hade levt färdigt sitt liv. När är man förresten klar med sitt liv? Borde man må dåligt för att man önskar en person något bättre? I det här fallet var det döden som var det bättre. Borde man det? 

När man åker till en stuga vet man aldrig till vilken tidsepok man reser. Nutid, framtid eller dåtid. Det är en del av charmen. Ändå blir man lika förvånad varje gång det dyker upp gamla saker som fortfarande fungerar. Inte bara förvånad. Jag blir varm i hjärtat av dessa gamal saker som bara fortsätter fungera, år efter år. 

 

Den här typen av spis/ugn har jag nog aldrig sett tidigare. Då, när den var ny var det förmodligen spisarnas Rolls-Royce. Kanske som inbyggnadsugnar och hällspisar var när de kom.
 


Väggklockan fick mig att tänka på mormor. Har inte den blekaste aning om hon hade en sådan i sitt kök, kanske kanske inte. Praktiskt i alla fall med en timer inbyggd, om det nu är en sådan.

Berättade för ett litet tag sedan om alla dessa undersökningar som Statistiska Centralbyrån envist skickar till mig. Visst skrev jag även om mina misstankar om att det är något lurt med mitt personnummer? Spelar egentligen ingen större roll om jag skrev något om det eller inte. Har liksom fått det bekräftat nu.
 


Alltså, jag tror inte längre jag får något fel - jag vet! 
         

Skolavslutningen gick bra. Inte ett öga var torrt efter yngsta dottern och hennes kompis sång, You raise me up. En sång de tillägnade lärare och rektor. Tänk att hon fick en sådan sångröst, undra om det var dit min försvann?

Vaknade av väckarklockan på lördag morgon. Det tog ungefär fjorton sekunder innan jag fattade varför jag skulle upp den tiden, på en lördag. Hade lyckats lova bort mig själv som speaker till en spring-så-långt-du-orkar-och-lite-till-tävling. Det är väl lite så här; försöker man få alla andra att ställa upp och göra saker kan man inte gärna säga "nej" själv. Blir lätt lite fel då.

Efter speakerköret drog jag och maken iväg. Våra goda vänner Bubblan och Bubbelhållaren hade bjudit ut oss till deras stuga vid Höga Kusten. Kvalitetstid med vänner är banne mig bättre än alla hälsodrinkar i världen!