Är vi så förutsägbara som jag tror? Går vi verkligen på så enkla knep? Om jag tittar till statistiken här på bloggen verkar det inte bättre. När jag haft en rubrik som innehåller någonting utöver det vardagliga har besöksantalet ökat markant. Ta inlägget om Integritet och kondomer, då slogs det besöksrekord minsann. Samma sak med Skotertjuvar... , då slogs det första besöksrekordet. Det är förmodligen nu du börjar ana lite ugglor i mossen vad gäller dagens rubrik. Och det är precis så det är. Jag testar bara om även denna typ av rubrik lockar fler än vanligt. Skulle det visa sig att det är så kommer jag hädanefter bara ha "tråkiga" och vardagliga rubriker, oavsett vad jag skriver om. Bara för att. Det är naturligtvis inte så att jag vill sortera bort en eller annan besökare, inte alls. Jag tycker det är roligt att så pass många tittar in här, hos mig. Men jag vill att man tittar in här för att man är intresserad av mitt liv och det jag skriver om, hur tråkigt och enformigt det än kan te sig, inte för att få sig en smaskig historia. För det kan jag lova, några smaskiga historier kommer det inte skrivas om här. Har aldrig skett och kommer inte ske. Skriver jag något som kan liknas med smaskigt kommer det mer handla om något gott jag ätit, eller druckit med för den delen.

Så, nu har tanten gnällt färdigt. Helgen har rullat på i maklig takt. Samtliga familjemedlemmar överlevde städtimmen. Med ett städat hus kan man kosta på sig lite soffhängartid. Tid jag använt till att lära känna min nya dator. Den jag fick i julklapp av maken. Att gå från pc till mac är inte helt komplikationsfritt. Bara att hitta "krysset" man stänger ner ett fönster med tog sin tid. Men nu börjar jag känna mig hemma, nästan. Är helt övertygad om att det finns bra saker jag ännu inte upptäckt. Det kommer. Om och när behovet uppstår.

Snart börjar en ny vecka. Tänk. Nu kan det gå en hel helg utan att jag funderar på jobbet med ångesten hängandes över mig. Jag ser fram mot varje ny vecka. Att arbeta i en förberedelseklass gör att man uptäcker världen en gång till. Kanske kan jag rent av lära mig att tycka om längdskidåkning. De två sista gångerna jag åkte skidor gick det inte så bra. Så kan vi säga. Första gången jag svor på att aldrig mer åka längd var jag kanske 13 eller 14 år. Vi var i fjällen, jag och min familj. Oftast var vi i samma by hela påskveckan. Pappa, mormor och morfar satt på isen och fiskade medan jag, mamma och lillebror fördrev tiden på bästa sätt. Men, det hände att vi gav oss ut på en eller annan utflykt. Just vid det här tillfället skulle vi åka skidor upp på ett fjäll. Det fanns vesslor man kunde tolka efter men inte vi inte, vi skulle åka skidor. Då var det träskidor som gällde och pappa var den som skötte vallningen. Det var bara ett problem, antingen glömde han valla mina skidor eller så hade han vallat dom för ett helt annat underlag. Men en eller annan plusgrad så kan du tänka dig själv vad som hände, det byggdes på med snö under skidorna. Sista biten gick jag på skidorna, jag gled inte ens utför. Eller gick på skidorna, jag gick på ett gäng centimeter snö! När vi äntligen nådde parkeringen var jag inte glad. Alls. Inte nog med att jag inte fick tolka, jag hade inget som helst glid heller. Som om inte detta räckte kom det naturligtvis en, i mina ögon, snygging glidandes förbi. Förnedringen var total och för att försöka rädda lite av min stolthet skällde jag ut min far efter noter, sparkade av mig skidorna ner för en brand och avslutade med orden "jag kommer aldrig mer åka skidor"! Den som känner mig vet att när jag tjurar till kan inte vilda hästar rubba mig. Jag åkte inte skidor någon fler gång när vi var i fjällen. Det tog ungefär tio år innan jag beslöt mig för att prova på det där med skidåkning igen. Den gången var det för att prova på ett nytt sätt att motionera schäfern jag hade då. Han tyckte om att dra och hade inga problem att springa. Det enda problemet var att jag inte åkte speciellt fort eller bra. När skidspåret svängde höger ropade jag höger åt hunden och han svängde - åt höger. Jag däremot, jag svängde inte åt höger, jag körde rakt ut bland träd och buskar. Efter ett otal avåkningar gav jag upp. Lovade mig själv att aldrig mer åka skidor. 20 år senare, lite drygt, är det så dags igen. Man är väl inte sämre människa än att man kan ångra sig. Kanske går det bra, kanske slutar det med att jag åter igen säger "aldrig mer skidor".