Om man har alla förutsättningar för ett lyckat reslutat och resultatet uteblir. Hur besviken blir man då? Väldigt kan jag säga.

Vi har en bastu med relaxdel. Ute på gården. Alltså inte ute i det fria. I en ombyggd barack. En bastu där jag tänkte tillbringa lördagskvällen. Ha lite egentid liksom. Med tända ljus och bra musik. Naturligtvis finns det dusch där också. Där en varmvattenberedare värmer vattnet. I alla fall brukar den göra det. Men inte i går. Då hade någon sorts "plutt" löst ut. När "plutten" löser ut värms inte vattnet. Alls. När jag stod där i duschen kom det alltså bara kallvatten. Och inte bara från duschmunstycket. Det sprutade kallvatten från alla håll! Slangeländet hade gått av alldeles innan blandaren. Kall av allt kallvatten gick jag in i bastun för att värma mig. I en bastu brukar det vara varmt. Väldigt varmt. Det blir det i vår bastu också. Om man startar den i tid. Hade jag gjort det? Nja, inte riktigt. Jag drack upp min välkylda dryck och gav upp alla tankar på egentid för den kvällen.

I dag var förutsättningarna helt andra. I dag fanns allt. Och fungerade. Jag och yngsta dottern tog en skotertur. Utan andra förväntningar än att vi skulle ha en trevlig stund.

Och det fick vi. Absolut. Nu betalar jag priset. För den underbara dagen. Armen värker. Oavbrutet. Men. I morgon är en annan dag.

Jag köpte tulpaner. För att lysa upp tillvaron lite. Tydligen måste man se till att det finns vatten i vasen.

Kortet är knäppt efter de livräddande insatser jag gjorde några timmar innan. I stort sett hela buketten hängde som överkokt spagetti runt vaskanten.

Tack och lov verkar det som de flesta återhämtar sig bra.

Februari kom efter en olidligt lång januari. En januari som var kall. Väldigt kall bitvis. Trodde februari skulle komma med lite mindre minusgrader. Att termometern skulle ligga runt 5-10 minus. Såg fram mot fantastiska vårvinterdagar. Sittandes på en sjö. Fiskandes. Njutandes. Det blev inte riktigt så.

Minusgrader byttes mot flera plusgrader. Det droppar från taken. Eller droppar. Det rinner. I en strid ström. Det är vattenpölar överallt. Snön sjunker undan fortare än fort. Fortsätter det så här hinner vi inte ut på någon sjö. Snön i skoterspåren tinar i sådan takt att man måste köra väldigt fort om man ska hinna köra på den. Skulle man komma fram till någon sjö vill det nog till att man har med kastspö. Om man vill fiska.

Hade tänkt lämna prinsesshysterin utan kommentarer. Det skrivs och pratas nog om denna tös överallt. Men alltså. Det går inte att låta bli. Jag har ju fått ett kungligt namn nu!

Jag var på ett möte i går. Ett möte där jag och andra kommuninnevånare undrade hur de styrande i vår kommun tänker. Men alltså. Man pratar om att försäkringskassan och andra instanser är hopplösa att ha med att göra. Att de varken lyssnar eller förstår. Men de framstår som de bästa samtalspartner man kan få tag på i förhållande till våra kommunpolitiker. De har lagt fram ett i mina ögon ganska korkat förslag på förändringar i vår kommun. Jag pratar inte små obetydliga förändringar. Jag pratar nedläggning av en skola. En skola som visserligen inte har allt för många elever (ca. 65). Det har den inte. Men det går att hitta andra lösningar om det är besparingar det gäller. Nedläggningen av just den här skolan innebär att alla barn på berörd skola får betydligt längre till skolan. Att barn i 10-års åldern ska gå på en i skola för åk 4-9. Att 6-åringar får skoldagar där de måste påbörja skolresan kl.6.45 fast skolan börjar kl.8.20 Det finns många exempel. Vad som troligen blir en följd av nedläggningen är avbefolkning på orten. Det i sin tur betyder att de industrier/företag som i dag är väldigt värdefulla för kommunens överlevnad får svårt att rekrytera personal. Vem flyttar till en ort där skolan ligger 2,5 bort? Det betyder att industrierna/företagen flyttar. Vad ska kommunen då leva av?

Det finns ett förslag. Ett förslag som kanske skulle bli mer ekonomiskt. Att flytta alla elever till en och samma lokal. En lokal som kommunen i dag arrenderar ut. En lokal som kommunen säger genererar pengar till kommunen. Fast på frågan hur mycket intäkter lokalerna inbringade 2011 finns inget svar. Förutom "vi har gjort ett väldigt dumt avtal där, men det ska det bli ändring på". Ett annat argument för att inte bedriva skolverksamhet i dessa lokaler är att de inte är anpassade för skolverksamhet. Det är bara det att dessa lokaler var från början - just det - skola. Dessa lokaler är dessutom i betydligt bättre skick än de skolor kommunen vill använda. Skolor som måste upprustas och kanske byggas om för att det ska vara möjligt att få plats med alla samt tillgodose allas olika behov. 

På 13 arbetsdagar ska kommunpolitikerna ta fram alla relevanta siffror, göra en risk- och konsekvensanalys, ha informationsträffar och hämta in all nödvändig information. Sedan ska beslut tas. Men det klart. När man inte är intresserad av att ens överväga andra lösningar kanske den tiden räcker. 

Att fördriva tid på en liten sjukhussal är påfrestande. Efter några timmar bara. Tänkte på alla dessa barn och föräldrar som tillbringar veckor eller månader "instängda" i en liten sjukhussal. Instängda med sjuka barn. Trötta barn. Oroliga föräldrar. De gör det fantastiskt bra. Både vuxna och barn. Vi fick kämpa för att få ett fåtal timmar att bli mindre tråkiga. För att få tiden att gå. Och då var yngsta dottern ändå ganska pigg. Tack och lov för datorer och internet. Men att man inte har Wi-Fi på ett sjukhus tycker jag är dåligt. Väldigt dåligt.

Jag tittade mig runt i rummet. När det dyker upp ett problem finns det säkert lika många lösningar som problem. Men allvarligt..  

Det var skönt att lämna sjukhusmiljön och åka hem. Kanske var glädjen så stor för att jag insåg vilken förmån det var att faktiskt kunna ta med sig sitt barn och åka hem. Efter en natt. 

Synen som mötte mig på altanen fick mig nästan att bli religös. Nog är Moder Natur underfundlig. För visst ser du det jag såg!?

Ena stunden sitter man hemma och funderar på kommunens förslag på förändringar. Det är liksom prioritet nummer ett. Just då. Nästa sekund hämtar man hem yngsta dottern från zumban, 20 minuter för tidigt. Magen spökar igen. Den gör ont. Väldigt ont. Prioriteringarna skiftar fort ibland. Efter någon timme är det bara att inse. Det blir inte bättre. Vis av tidigare erfarenheter packar jag en väska och tar med. Påutifallattom.

Efter lite kläm och känn står det klart. Väskpackningen var ett smart drag. Vi blir kvar på sjukhuset. Prover ska tas. Kanyl ska sättas. Samma procedur som förra gången.

Yngsta dottern är precis lika tapper som förra gången. Inte ett pip säger hon när nålen sätts.

Prover tas. Fortfarande inte ett ljud ur yngsta dottern. Kanske är det så att magen gör så ont att ett nålstick inte känns så märkvärdigt.

Nu är vi inkvarterade i Drakrummet. Sist var det Grodrummet. Yngsta dottern har somnat.

Hon verkar sova ganska ostört. Förutom en och annan suck. Vad ska man hoppas på ett läge som detta? Att det blir operation. Så hon slipper få ont i magen. Eller att magontet ger sig. Att det här var sista gången. Just nu är i alla fall jag inte ett stort fan av det lilla bihanget ingen vet vad det är bra för.  

Så här dagen efter slår det mig, B och H. Hur tänkte jag? Fast samtidigt. Om man slår ihop B och H blir det ju BH. En BH som inte samarbetar med den stora massan är inte mycket att ha. Det kan nog de flesta av kvinnligt kön skriva under på. Band som åker hit och dit. Kupor som inte rymmer det de borde göra. Eller kupor som helt plötsligt har mycket plats över. Det är inte utan att jag tycker det finns likheter mellan B och H och en BH i det föregående inlägget.

Är inte BH:n samarbetsvillig bryter man sig ur den och kasserar den. Så enkelt är det väl. Eller?

Vi bor i ett avlångt land. Det är liksom ingen nyhet. Nästan 200 mil långt. Från norr till söder. Eller från söder till norr, om man hellre vill. Det jag vill ha fram är att det är lika långt oavsett från vilket håll man åker. Självklart kan man tycka. Men så är det inte. Att åka 50 mil för att komma till Stockholm anses inte speciellt långt. Om man åker från norr till söder. Ska man åka åt andra hållet, fortfarande 50 mil alltså, brukar det suckas och stönas. "Det är sååå långt".

Nu sitter jag i en sits där jag upptäckt att 2,2 mil åt ena hållet är VÄLDIGT mycket längre än 2,2 mil åt andra hållet. Kommunen jag bor i vill lägga ner en skola. Naturligtvis för att spara pengar. Sägs det. De vill flytta samtliga elever 2,2 mil och dela upp eleverna på två skolor. Vi kan kalla orten där den nedläggningshotade skolan ligger B och orten dit de vill flytta skolbarnen H. Innevånarna i B kommer med en fråga om inte elever från H kan åka till B där samtliga elever kan gå på en skola. Det borde bli mer kostnadseffektivt. Kan man tycka. Men se det går inte. Det blir så långt för de yngre eleverna. Va? Hur i hela fridens dagar kan det vara längre åt ena hållet?  

Vi har en eller flera inneboenden i vårt hus. Det har vi haft i flera år. Inneboende vi själva inte valt ut eller bjudit in. Det trampas runt på övervåningen. Lite hit och lite dit. Det tänds lampor. Med fördel mitt i natten när alla ordinarie boende i detta hus sover. Vi har vant oss. Reagerar inte speciellt mycket. Ena tonårsdottern hörde steg på övervåningen så sent som i går mitt på dagen. Stegen hörs tydligt. Väldigt tydligt. Har försökt hitta logiska förklaringar på alla ljud. Vi bor i ett gammalt hus. Trähus. Det knäpper och knakar i gamla hus. Men vi hör tydliga steg. Kan följa stegens ljud till nästa rum. Lysknappen kanske inte var helt i rätt läge. Kanske är det glapp i kontakten. Kanske sitter glödlampan lite löst. Vi har kollat kontakter. Vi har skruvat på glödlamporna. Allt är som det ska. Ändå tänds lamporna. Utan att vi hjälper till. Som sagt. Vi har vant oss. Tycker inte det är skrämmande eller otäckt på något vis. Det bara är så. Liksom. Tills i natt. Då gick det lite väl långt. Tycker vi. Andra tonårsdottern har en kakelugn på sitt rum. Som hon eldar i. I bland. I går eldade hon. Tills det var varmt och skönt. Stängde allt som ska stängas. Trots detta vaknade hon i natt av att det brann för fullt. I kakelugnen. Fyra timmar efter att det brunnit ut. Det är helt ok att trampa runt här och tända lampor lite nu och då. Det är det. Men att börja elda. Nattetid. Det är att gå lite väl långt tycker jag.

Kan någon vänlig själ förklara vad det är som händer i vårt hus?