Ena stunden sitter man hemma och funderar på kommunens förslag på förändringar. Det är liksom prioritet nummer ett. Just då. Nästa sekund hämtar man hem yngsta dottern från zumban, 20 minuter för tidigt. Magen spökar igen. Den gör ont. Väldigt ont. Prioriteringarna skiftar fort ibland. Efter någon timme är det bara att inse. Det blir inte bättre. Vis av tidigare erfarenheter packar jag en väska och tar med. Påutifallattom.

Efter lite kläm och känn står det klart. Väskpackningen var ett smart drag. Vi blir kvar på sjukhuset. Prover ska tas. Kanyl ska sättas. Samma procedur som förra gången.

Yngsta dottern är precis lika tapper som förra gången. Inte ett pip säger hon när nålen sätts.

Prover tas. Fortfarande inte ett ljud ur yngsta dottern. Kanske är det så att magen gör så ont att ett nålstick inte känns så märkvärdigt.

Nu är vi inkvarterade i Drakrummet. Sist var det Grodrummet. Yngsta dottern har somnat.

Hon verkar sova ganska ostört. Förutom en och annan suck. Vad ska man hoppas på ett läge som detta? Att det blir operation. Så hon slipper få ont i magen. Eller att magontet ger sig. Att det här var sista gången. Just nu är i alla fall jag inte ett stort fan av det lilla bihanget ingen vet vad det är bra för.  

 

Steve

21 februari 2012 06:38

Tufft!

http://stevereflekterar.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...