Vi har en eller flera inneboenden i vårt hus. Det har vi haft i flera år. Inneboende vi själva inte valt ut eller bjudit in. Det trampas runt på övervåningen. Lite hit och lite dit. Det tänds lampor. Med fördel mitt i natten när alla ordinarie boende i detta hus sover. Vi har vant oss. Reagerar inte speciellt mycket. Ena tonårsdottern hörde steg på övervåningen så sent som i går mitt på dagen. Stegen hörs tydligt. Väldigt tydligt. Har försökt hitta logiska förklaringar på alla ljud. Vi bor i ett gammalt hus. Trähus. Det knäpper och knakar i gamla hus. Men vi hör tydliga steg. Kan följa stegens ljud till nästa rum. Lysknappen kanske inte var helt i rätt läge. Kanske är det glapp i kontakten. Kanske sitter glödlampan lite löst. Vi har kollat kontakter. Vi har skruvat på glödlamporna. Allt är som det ska. Ändå tänds lamporna. Utan att vi hjälper till. Som sagt. Vi har vant oss. Tycker inte det är skrämmande eller otäckt på något vis. Det bara är så. Liksom. Tills i natt. Då gick det lite väl långt. Tycker vi. Andra tonårsdottern har en kakelugn på sitt rum. Som hon eldar i. I bland. I går eldade hon. Tills det var varmt och skönt. Stängde allt som ska stängas. Trots detta vaknade hon i natt av att det brann för fullt. I kakelugnen. Fyra timmar efter att det brunnit ut. Det är helt ok att trampa runt här och tända lampor lite nu och då. Det är det. Men att börja elda. Nattetid. Det är att gå lite väl långt tycker jag.

Kan någon vänlig själ förklara vad det är som händer i vårt hus?

Jag och maken pulsade fram i lite djupare snö. Han först och jag efter. Det var ingen rolig snö att gå i. Det var sån där snö som man går och går i utan att komma speciellt långt. Det känns som man trampar luft. Fast med motstånd. Efter halva sträckan frågar maken om jag går i hans spår. Jag svarar lite frågande "nej". Då tittar maken på mig och säger "vilken tur för de är verkligen jättejobbiga att gå i"!