Det händer att jag lovar mer än jag borde. Att jag i just den stunden tycker det är en bra idé. Att det sekunden senare smakar riktigt surt i munnen av det nyavlagda löftet hjälps inte. Har man lovat så har man. I dag lovade jag en sak. En liten sak. Helt ogenomtänkt. Och jag kan säga att det smakar lite surt. Och det gör ont i vristerna. Och nerverna börjar lägga sig runt kroppen. Utanpå kroppen. Tänk om jag bryter ett ben. Eller två. Eller både armar och ben. Det vore jobbigt. Och det skulle säkert göra ont. Väldigt ont. Men om jag tränar borde det gå bra. Det borde det. Det är väl som att cykla. Nästan. Men det är det där med taggarna. Taggarna som var så viktiga. Då. Dom känns inte lika viktiga i dag. Dom känns mest i vägen faktiskt. Fast när jag provade utan taggarna gick det inte alls. Så på något sätt måste dom vara där. Även om dom kommer få mig på fall. Om och om igen.

Söker du en pärla, en oslipad diamant? En plats där man direkt känner hur lugnet väller över både kropp och själ? Jag vet vart den finns. Jag är där nu. I Ottsjö. En liten by i västra jämtland. 

Vi har åkt skoter i dag. Upp på ett fjäll. Ner på en sjön. Upp på ett annat fjäll. Grillat lite lunch vid ett vindskydd. Solat våra vintervita ansikten. Laddat trötta batterier.

Att sitta vid datorn och knappa med solnedgångsbelysta fjäll. Det är inte mycket som slår det. Kan man se sig less på fjäll? 

Självklart vakar en älg över skotern.

Strålande sol. Blå himmel. Några få minusgrader. Den här dagen skulle det njutas. Fullt ut. Alla grilltillbehör var inhandlade. Elden var tänd. Vi grillade, pratade och njöt. Livet var liksom bara bäst då och där. Allt var precis som vanligt. Vi var fem personer när vi började och tretton när vi abrupt tvingades avbryta. 

Två steg. Två ynka steg. Det var allt som behövdes för att ena tonårsdottern skulle falla som ett korthus och bli kvar på golvet. Gråtandes av smärta. Det var fullständigt omöjligt att få upp henne från golvet. Det gjorde för ont helt enkelt. I ryggen. Några telefonsamtal och en biltur senare satt vi på akutmottagningen. Igen. 

Jag börjar känna mig hemma där. Borde nästan få ett rum med egenvalda tapeter. Men. Det är besvärligt att bo på gränsen. Landstingets gräns. Vi har 4,5 mil till närmsta sjukhus men det ligger i "fel" län. "Vårt" sjukhus ligger 12,5 mil bort. När man åker ambulans kan man få åka till närmsta sjukhus, vilket vi fick göra. Bra kan man tycka. Men. Behöver något utredas får man vackert börja om. Första bästa vardag. Grannlandstingets läkare får nämligen inte skriva en remiss till "vårt" sjukhus. Så. För att få remissen skriven som en läkare redan konstaterat behöver skrivas måste vi träffa en annan läkare. Och för att få träffa den läkaren måste det beställas en tid. Och det kan ta upp till tre veckor innan man får en  sådan tid. Så. Det gäller alltså att hålla tummarna att ryggen inte viker ihop tonårsdottern igen. Eller. Kanske borde jag hålla tummarna för att den faktiskt gör det och begära att ambulansen nästa gång kör oss åtta mil extra. Det kanske går fortare.

Sa jag att vi ska åka till fjällen om några dagar? Nu ska vi alltså åka till fjällen med en rygg som närsomhelst kan vika ihop ena tonårsdottern. Om inte hon ska stanna hemma? Tror jag inte. Det verkar finnas en lösning på det.

Några piller senare stod hon upp och gick för egen maskin ut från akutmottagningen. Den snälla doktorn från "fel" landsting skickade med henne några extra piller hem. Ena tonårsdottern SKA till fjällen. Tydligen. Men det går säkert bra. Om inte annat så finns det sängar där också. 

Har det med åldern att göra? Eller är det bara så att mitt liv är tråkigt? Fast jag tycker inte att livet är tråkigt. Inte alls. Arbetsbytet gjorde mig gott. Trots att det i perioder kan vara väldigt jobbigt, rent slitsamt. Språkförbistringar ooch kulturkrockar är mer komplicerat än man kan tro. Men nu var det inte mitt jobb jag skulle skriva om. Det var det där med förväntan. Längtan. Till den där bokade resan. Har det med åldern att göra att jag längtar så mycket mer nu än för ett antal år sedan? Förr bokade jag en resa, konstaterade att det var några veckor bort och jobbade vidare. Nu bokar jag en resa och längtar som en galning redan dagen efter bokningen. Oavsett vart jag ska resa. Oavsett vad målet med resan är. Har längtat i några veckor nu. Har räknat ner dagarna i en och en halv vecka. Det måste ha med åldern att göra. Tror jag. Fast. Jag hör att ungdomarna som ska åka med också ägnar sig åt nedräkning. Vart vi ska åka? Till fjällen. Fjällen med stort F. Fjällen jag tillbringat alla mina påsklov i, under hela min uppväxt. Fjällen där jag lovade att aldrig mer åka längdskidor. Fjällen där jag pressade in en liten lapp med namn och adress i takbjälkens spricka ovanför sängen, med en förhoppning om att få en ny brevvän. Det är dit vi ska åka. På vägen som passerar inspelningsplatsen av Barnen från Frostmofjället. Det var i alla fall vad jag fick berättat för mig. Fast på den tiden sa jag inte Frostmofjället, jag sa Frossmossofjällen. Efter lite googlande hittade jag en bild som skulle kunna vara tagen på den plats jag pratar om, platsen heter tydligen Brännvinsvallen. Nyfiken på hur det ser/såg ut? Klicka här. Jag ska nog stanna till och knäppa ett eget kort. Men det är till de fjällen jag längtar. Men om 144 timmar sitter jag i stugan. Då är jag där. Och stannar i några dygn. Och njuter.  

Jag råkade höra en mening, en enda mening, ur ett samtal. Jag stod alltså inte och lyssnade. Jag deltog inte i samtalet. Jag råkande bara höra just den här enda meningen. Och som den har snurrat i mitt huvud. Vad det var för mening? "Jag vet inte hur man överlever att förlora sitt barn". Jag har tänkt. Jag har grubblat. Och jag har inget svar. Tack och lov. För hade jag ett svar hade det betytt att jag förlorat ett barn. Men. Jag vet de som förlorat sitt barn. Och som fortfarande lever. Hur de gör det vet jag inte. Men de gör det. På något sätt. Och de gör det bra. De gråter säkert varje dag. De får säkert kämpa för att kliva ur sängen vissa dagar. Men. I mina ögon är dessa människor hjältar.

Innan jag fortsätter vill jag betona att det jag nu skriver om är MINA egna ord, MINA egna tolkningar och MINA egna känslor jag refererar till. Det är alltså inte någon mamma eller pappa som förlorat ett barn som delgett mig något. Det betyder att om jag uttrycker mig klumpigt så är det JAG som gör det och jag ber redan nu om ursäkt om det skulle vara så.

Man kan kanske inte gradera en sorg. Men. Om du skulle förlora ett barn, vilket sätt skulle vara det värsta? Att barnet dog av en olycka? Att barnet dog på grund av en sjukdom? Att du är vållande till barnets död? Missförstå mig rätt nu. Oavsett på vilket sätt ett barn dör är det en katastrof. Orättvist. Fel. Något som inte borde ske. Men det sker. Och alldeles för ofta. Och vi lyckliga som inte förlorat ett barn har en förmåga att gradera sorgen, eller förlusten. "Det värsta måste vara att förlora ett barn i en olycka", "det värsta måste vara att förlora sitt enda barn" eller "det värsta måste vara att förlora sitt barn om man själv är orsaken till det". Jag tror inte smärtan gör mer eller mindre ont beroende på orsaken till att barnet dör. Jag tror inte det. Däremot kanske smärtan blir tyngre att bära om man samtidigt bär på skuldkänslor. Kanske. Jag vet inte.

Jag känner två mammor som förlorat sina barn. På två helt olika sätt. Mamma1 förlorade sitt barn genom sjukdom. Mamma2 körde över sitt barn. Båda mammorna sörjer sina förlorade barn. Jag blir lika varm i hjärtat varje gång jag tänker på dessa mammor. Två otroligt starka kvinnor. Två kvinnor, helt omedvetna om varandra, som fått mig att, lite extra, ta tillvara på och uppskatta varje sekund jag har med mina barn. Jodå, det finns dagar när jag och mina barn inte är helt överrens, dagar när vi tjafsar och dagar när vi inte umgås speciellt mycket, men - vi skiljs aldrig osams, vi somnar aldrig osams och vi visar ofta att vi tycker om varandra.

Att höra en förälder berätta att de förlorat ett barn är svårt. Jobbigt. Tungt. Man vet inte vad man ska säga. Vad man förväntas säga. Hur man ska reagera. När föräldern då berättar att det var den som körde över barnet med bilen. Så att barnet dog. Då. Då önskar man att man bara kunde försvinna. Jag råkade ut för just det. För några år sedan. En lördagkväll. Utanför ett öltält. Det var fullt av glada människor runt oss. Jag frågade mamman hur det var och hon svarade att det var bättre nu än tidigare på dagen. Om jag då hade känt till hennes historia hade jag inte sagt det jag sa. Men. Jag visste inte bättre. Så jag sa "jag var nykter i morse men nu börjar det ordna till sig". Och skrattade lite lätt. Det var då hon berättade. Vilken tung morgon hon hade haft. Igen. Att hon inte visste om hon skulle orka. Att tiden inte verkade läka sår. Hur hon hade backat över sitt barn några år tidigare. Hemma på garageinfarten. Varför hon berättade? Där och då? Kanske hade hon ett behov av att prata om det. Just då. Jag vet inte. Men jag lyssnade. På hela historian. Från början till slut. Och jag blev imponerad. Vilken kvinna! Vilken styrka hon måste besitta. Hon fortsatte leva. Hon fortsatte kämpa. Varje dag. Och hon lyckades. Om du frågar mig. Än i dag kämpar hon. Än i dag gråter hon över sitt förlorade barn. Men hon lever. Och hon skrattar. 

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Eller hur är det? Tre helger på raken har vi städat en timme en dag. De två första helgerna var det lördagen som städtimmen låg på, den här helgen var det söndagen. Vad familjen tycker om det står helt klart. DE TYCKER INTE OM DETTA. Alls. Så. Nu blir det som jag föreslog från början. En kvart om dagen. Fyra dagar i veckan. Måndag till torsdag. Om två gånger är en vana har vi väldigt lätt för att bryta vanor i den här familjen. Verkar det som. Så vi får väl se hur det går med den där kvarten. I övrigt har helgen masat sig fram. Sekund för sekund. I går var det så tråkigt att jag blev tvungen att baka. För att få tiden att gå.

Med nybakta tekakor på köksbänken tog sysselsättningen slut. Vad gör man när nästan hela dagen återstår? Lusten att gå ut var inte stor. Den var väldigt liten faktiskt. Men. Jag hade en kartong hemägg i kylskåpet, en vedspis som det brann för fullt i och en plättälskande unge på ingående. 

Det blev plättar för en halv armé. Och det kan jag säga, det blir varmt att stå vid en vedspis och steka plättar. Jäkligt varmt!

Efter två operationer var det äntligen dags. Nu skulle det hända. Ett, av två, resultat skulle synas. Lampan tändes. Pincett och "suturgrej" togs fram. Glasögon putsades. Jo, jag behöver det nu. Om jag vill se något det vill säga.  Och se behöver man göra om man ska göra det jag skulle göra. Andra dotterns stygn skulle bort. Men alltså allvarligt. Trots glasögen var det svårt att se stygnen. Det gällde att tänka till. Och hämta mer belysning. Golvlampan i vardagsrummet fick följa med till köket. När jag sitter där och försöker få grepp om trådarna säger andra tonårsdottern "det klart dom är små, hon tog en sexa". Jag har ingen aning om vad det betyder. Men med tanke på vad jag ser kan jag ana att just sexan är tunn. Men är fyran tunnare eller tjockare? Det bryr jag mig faktiskt inte om i det läget. Jag försöker bara få tag i en tråd. 

Det gick inte lätt, det gjorde det inte. Jag menar. När en halvblind ska försöka få tag på pyttetrådar i vardagsrumsbelysning i köket kan det lätt bli lite omständigt. Men stygnen är borta nu. Alla åtta. 

Resultatet då? Jag tycker det ser bra ut. Inte ett "hundöra" så långt ögat ser. Eftersom jag inte litar till min egen syn tog jag lite bilder och det ser bra ut på dom också.