Bloggandet har blivit lite lidande på sista tiden. Mest beroende på att det är sommar. Men även på grund av ren lathet. Så när mor ringde i dag för att höra så det inte hänt något, eftersom jag inte bloggat på länge, tänkte jag att det är nog dags nu. För ett litet inlägg. Det får bli ett om helgen som var. Eller snarare om lördagen som var. Jag, ena tonårsdottern och en vän drog på marknad. En bra bit bort. Närmare bestämt 25 mil bort tror jag. 

Den här marknaden vänder sog nog främs till jakt- och fiskefolk men även andra kan hitta sevärda uppvisningar eller braatthasaker att handla. Har man otur, som vi hade, med vädret får man hitta på annat att göra. För regnade gjorde det, hela tiden. Bara mer eller mindre. 

Det var inte svårt. Att hitta på något. Alls. Men alltså hallå! Om man nu är på en marknad där det är skytteuppvisningar och andra gevärsinfluerade aktiviteter varför är inte detta ok?

Vakterna var fram och mummlade något och grabbarna lyssnade.

Men inte vet jag om det såg något bättre ut med gevärspipan uppstickandes ur ryggsäcken 

Kall öl och lite mat i magen gör naturligtvis inte så det slutar regna men det blir betydligt mycket roligare. Och jag menar. Varför ska man inte passa på när man ändå har chaufför? Ena tonårsdottern hade inga problem att roa sig själv. Hon roade även andra. Med sina pappershattar.

Grabbarna med pappershattarna ingick i ett band som spelade irländsk musik. Jädrar vad det svängde.

Tummen tålde visst inte att slå takten i träbordet...  

Yngsta dottern sov hos en kompis i natt. Det betyder att jag fick en fridag i dag. En dag där jag kunde göra precis vad jag ville. Utan dåligt samvete.

Bror med flickvän köpte sig ett torp i början av sommaren. Jag åkte dit. För att titta. För att umgås en stund. Det var liksom på tiden. Självklart följde Vilja med. Och nu vet jag vad man ska med en larvigt liten hund till.

Perfekt för små töser att träna bort hundrädslan på.

Både far och faster var stolta och imponerade av tösens framfart. I ärlighetens namn var jag ganska imponerad av Viljas insatser också. 

Den här veckan skulle bli yngsta dotterns. Inte så mycket för att hon krävt det. Nej, snarare för att döva det dåliga mammasamvetet. Hon har önskat aktiviteter och jag har skjutsat hit och dit. Mitt tålamod har varit långt. Jag har väntat snällt. Suttit på en stol. Glatt, ja kanske inte nödvändigtvis jätteglatt, påhejande. Frågat intresserat. Lyssnat lika intresserat. Hmmm.. Måste det vara hjärtligt för att räknas ligger jag illa till. Men i dag. Då gjorde jag något alldeles eget en stund. Tro nu inte att yngsta dottern var satt på något sorts undantag. Icke. Hon var tillsammans med tre kompisar på egenvald aktivitet. Jag passade bara på, i väntan på att de skulle bli klar. Vad jag gjorde? Jo, jag var och fikade tillsammans med en, kan nog med gott samvete säga det, gammal bloggvän. Käre värld, vi börjar få kläm på det här med fika oss bloggerskor emellan. Det var för sjutton andra gången nu. Min bloggvän fick välja fik. Mitt bidrag fick bli att hitta dit. Vi skulle ses på Törners, tror jag det hette. En lätt vägbeskrivning skulle göra det enkelt att hitta dit. Till saken hör att ingen av oss verkar besitta förmågan att enkelt beskriva vägen. Vilket skulle underlätta efter ingen av oss verkar vara speciellt bra på att hitta heller. Fiket låg mittemot en jaktaffär, sa hon så där i förbifarten. Jag funderade på vart jag skulle parkera bilen och kom fram till att det absolut enklaste var parkeringsgaraget. Tog pliktskyldigt en biljett och klev in i hissen. När jag kliver ur denna är det första jag ser ett fik som heter Törners. Ååå. Finns det TVÅ fik med samma namn? Eller gick det så lätt att hitta rätt? Men så ringde det en liten klocka i huvudet. Hon hade sagt att det låg mittemot en jaktaffär. Här fanns då ingen jaktaffär. Det blev till att ta det ena benet före det andra och traska iväg.

Vi hittade till samma fik. Samma dag. Fick en trevlig pratstund där vi bland annat avhandlade föräldraskapets ibland trassliga tillvaro. Ser redan fram mot nästa fika. När vi skildes i ett gatuhörn strosade jag runt på stan en kort stund. Kanske skulle jag lyckas göra några fynd. Det enda jag fick med mig var hundgodis, linsvätska till andra tonårsdotter och ögondroppar till ena tonårsdottern. I ärlighetens namn gick jag bara och väntade på yngsta dotterns telefonsamtal. Längtade. Önskade att hon skulle ringa och tala om att de var klara. Men alltså hallå, från vilken planet är jag? Vilka ungar vill åka hem efter bara tre timmars klättrande? Inte de jag hade med mig i alla fall. Efter fyra timmar skickade jag ett försynt sms till yngsta dottern "börjar ni bli klara?". Men nej då, de hade en och annan bana ogjord. Det var bara att vänta ett tag till. Vi var hemma halv nio. Alltså kl.20.30!      

Det tog ett tag. Innan möjligheten att blogga via mobilen kom. Det är ju inte så att jag suttit och väntat hysteriskt men nog har det hänt både en och två gånger att jag suckat. Jag menar, hur svårt kan det vara att få till? När det då äntligen var möjligt gick det naturligtvis inte att blogga från ajfånen. Nej du, då fick man vackert vänta ett tag till.
Nu sitter jag och väntar igen. Men inte på någon mobilapp. Nej då. Nu väntar jag på barn. Som klättrar, kryper, balanserar och ålar. Ja, ja, tänker du nu, de tröttnar snart. Pft! Släng in ett samarbetsmoment också, då tar det tid. Har väntat i fyra timmar nu. Enda hoppet ny är att de ska bli hungriga, snart. Fast det är inte ett okänt faktum att barn som har roligt inte blir hungriga, alls. Någonsin. Kanske är det bara ställets stängningstid som kan rädda mig. Det betyder i alla fall att det finns ett slut. Om sisådär tre-fyra timmar.

Det verkar vara halvpopulärt med släktträffar den här tiden på året. Jag vet inte om jag någonsin varit på en regelrätt släktträff utan vi har träffats vid olika högtider. Förr var det födelsedagar, jul och kanske någon eller några dagar under semestern som vi sågs. Nu är det, tyvärr, mest vid begravningar vi träffas. Inte speciellt upplyftande. Alls. I dag tog jag och Vilja saken i egna händer. Vi åkte på släktträff. Eller släktträff och släktträff. Jag råkade "snubbla" över en syster till Vilja förra veckan. Det visade sig att även en bror fanns i närheten. Efter lite kontakt via facebook var träffen ett faktum. Vi hoppade in i bilen och åkte några mil, i det fina vädret jag ställde för i går.

Det blev glada miner bland syskonen. Tror visserligen inte att de kände några släktband men kul hade de. Full fart i nästan två timmar.

Vilja var minst men visade ganska snabbt att det bara var till kroppsstorlek. Hon vek inte en tum. Som vanligt.. Man kan säga att hon höll i taktpinnen. 

Det var en trött tjej i bilen hem. Är helt övertygad om att det blir fler träffar. Vi människor hade faktiskt också en trevlig stund. 

..då kan ni tacka mig. Bara så ni vet. Jag har gjort allt i dag för att få slut på detta regnande. Först tog jag med mig yngsta dottern och en kompis till henne till en lite mindre stad inte allt för långt från oss. Det var liksom dags att döva det dåliga samvetet. Lite i alla fall.

Sedan gjorde jag något som förmodligen många av er tycker är att be om regn, men jag väljer att se det som jag gett upp. Resignerat. Lagt mig på rygg. Blottat strupen.

För vilken annan dåre väljer att tvätta bilen när det regnar eller nästan regnar   ? Efter ett varv i biltvätten blir man hungrig. För att mota bort de sista regntunga molnen åt vi middag.

På ett gatukök. Och tro det eller ej, men i kväll är det första kvällen på VÄLDIGT länge som det inte finns ett enda moln på himlen. Solen värmde riktigt skönt innan den försvann bakom grannens träd.