Första måndagen i september närmar sig. Det märks. Nu tänker jag inte på de gulnande björklöven. Inte heller tänker jag på frosten jag såg på marken en morgon. Nej. Jag tänker på alla människor som väller in i vår kommun. Gröna byxor, tjocka tröjor, grova kängor och kepsar syns i kön på Ica, på fiket och irrandes längs vägen. Nu är det fint att vara här. Rent exotiskt faktiskt. Vissa tycker att de äger marken de går på, att vi "byfolk" ska vara tacksamma över deras närvaro. Vi är bara bonnläppar.
Andra uppskattar lugnet, tystnaden och den rena luften. Njuter av att dricka kallt, rent vatten i kallkällor som finns i skog och mark. Beundrar oss som vågar ta steget att bosätta oss "på sidan om". Verkar nästan avundsjuk.
Vi som bor här kliar oss i huvudet och undrar var alla kommer från och vad de gör här. I en tiondels sekund. Sedan slår det oss. Älgjakten närmar sig! Nu skjuts det. Hela tiden. Bössor ska skjutas in, skjutprov ska avläggas. Och vad gör jag? Sitter i godan ro på fiket och tjuvlyssnar på jakthistorier om galna älgar som gått till anfall på både ryggsäckar och folk. Men till veckan. Då. Då ska jag ut i skogen. På älgjakt. Med kameran.

I helgen har jag och maken vuxentid. Efter ett sommarlov borde det följa ett vuxenlov. Ett lov där vi vuxna får hämta kraft så vi orkar vara konsekventa vuxna ytterligare ett läsår.
Vi är inkonsekventa hela helgen. Äter godis fast vi inte ätit upp maten. Är uppe sent fast vi ska upp "tidigt" dagen efter. Dricker alkohol före kl.12 Spelar bort pengar. Väcker kamrater med ett hånskratt. Men. Vi har kul. Väldigt kul.

Jag har praktiserat på andra tonårsdotterns arbete. En kväll. Man borde få praktisera lite här och där. För att få en liten inblick i vad olika yrken faktiskt innebär. Kanske även för att hitta något annat att arbeta med. Som mitt yrkesliv ser ut just nu skulle jag inte ha något emot att byta. Helt. Andra tonårsdotterns jobb skulle passa mig perfekt. Att hon ska sluta är ju liksom inget annat än perfekt. Att det verkar svårt att hitta någon ersättare gör inte saken sämre. Kan man tycka. Tills man tittar på vad som krävs. Då blir plötsligt allt fel! Eller. Kanske inte allt. Det är bara en bokstav som felar. Eller kanske inte riktigt felar. Det är mer så att den saknas. På mitt körkort. Ett enda sketet C. Har jag haft just den bokstaven på mitt körkort hade jag sökt jobbet. Förra veckan. Kan tycka det är lite petigt att just det där C:et måste finnas. Jag måste inte köra lastbil. Inte alls. Det kan andra göra. Tycker jag. Andra tonårsdottern sitter inte och kör lastbil hela dagarna. Hon kör mestadels för- eller följebil. Till vad? Titta på videon så får du se.

Håll med om att det skulle vara ett perfekt jobb. Jag menar till en tant i sina bästa år. Som är klar med vab (vård av sjukt barn) och barnafödande. Som verkligen värdesätter tid utanför hemmet. Jo. Man ligger ute på jobb under veckorna. Tror jag skulle uppskatta alla tråkiga vardagssysslor mer om jag inte trampade i dom varje dag.

Om inte andra tonårdottern skrämt iväg renen som gick vid vägen hade jag haft en bild på en väldigt fin ren. Med gigantiska horn. Men nu blev det inte så. Hade det inte regnat hade jag knäppt väldigt fina kort på en sjö vi passerade mitt i skogen. Hade jag kommit ihåg att stoppa batteriet i kameran hade jag knäppt många kort på den extremt långa transporten vi hade bakom oss. Speciellt när han skulle ta sig under viadukter och genom korsningar. Om jag praktiserar någon mer gång med andra tonårsdottern innan hon slutar ska jag minsann ladda kameran och knäppa mängder av kort. Regn eller inte.

Ja. Vi har alltså varit på husbilssemester. Vi har i mil efter mil lyssnat på gnek, knak, gnissel och vindbrus. Och vi har vinkat. Jösses vad vi har vinkat. Till helt okända människor. Man gör tydligen så. När man åker husbil. Hejar på mötande husbilar. Precis som mc-åkare gör. Hejar på varandra alltså. Kanske är det husbil mc-åkare skaffar när de inte orkar sitta ute i blåsten längre. Och så tar de med sig vinkandet in i husbilen. Tror jag ska börja heja på alla mötande som kör bil med samma märke som jag.

Om du här och nu tror att det blir ett kort inlägg kan jag säga att du har FEL. Eller kanske inte fel, men du har inte rätt heller. Antingen sätter du dig bekvämt och fortsätter läsandet eller så läser du mer sedan, när du har tid (och lust).

Likt övriga semesterfirare pratade vi väder. Eller mer bristen på skiftningar i vädret. Det regnade mer eller mindre. Helt plötsligt var "uppehåll" ett bra väder. Det var inte uppehåll när vi började vår resa.

Alls. Men det blev bättre. Det blev uppehåll. Så vi kunde gå på sommarland, och bada. Där har de minsann tänkt om sedan vi var där sist. Nu är det säkerhetstänk på hög nivå. Det är inte utan att jag, när jag satt på en solstol i mitten av uppehållet, blev lite full i skratt. Det såg onekligen ganska kul ut med människor i badkläder och HJÄLM. Ishockeyhjälm.

Av de som åkte hörde jag inte en enda som slagit i huvudet. Inte en enda var tacksam över hjälmtvånget. Men var och varannan klagade över smärtan hjälmen och dess hakband orsakat. Röda randiga halsar skvallrade om skav från hakband och röda pannor om klämmande hjälmar.

Som rökare får man ofta skämmas. För att man är så in i h#¤vetes dum att man medvetet förkortar sitt eget liv med dessa giftpinnar. Att man inte bara slutar. Att man förpestar luften för alla ickerökare. Och så vidare. Visst är det dumt att röka. Rent idiotiskt faktiskt. Jag håller med om det. Rakt av. Men. Nu är det så att jag är en rökare. Som tar mitt ansvar. Jag står inte och röker bland oskyldiga. Jag slänger inga fimpar. Jag gör vad jag kan för att minimera skadan för alla er ickerökare. Tydligen är inte alla så. Inte ens majoriteten. Varför skulle det annars finnas detta påhitt?

Likt en apa i bur får man stå på anvisad plats. Till allmän åskådan. "Titta barn, så ser en rökare ut". När man placerar en "rökplats" mitt bland klätterställningar och hoppborgar tappar man min förståelse för påhittet. Skulle aldrig falla mig in att röka mitt bland lekande barn!

På tal om barn. Vi hade med yngsta dottern och en kompis till henne. Tydligen är inte vi föräldrar tillräckligt roliga. Utan tonårsdöttrarna skulle det ju bli rena öken på semestern, enligt yngsta dottern. Så är det att vara sist ut i en baranskara. Att vara en "sladdis". Plötsligt blir man själv. Ett ensambarn. Barn är flockdjur. Tydligen. Vilken tur att vi hälsade på min barndomsvän. Där fanns det fler barn. Så de blev en flock.

När barn släpps ihop med andra barn verkar det inte spela någon roll vad det är för väder. Man kan kasta pil, hoppa studsmatta och plocka gräs (?) med paraply.

Campinglivet passar mig. Ny utsikt var och varannan dag. Hittar man en bra camping stannar man någon dag eller två annars drar man vidare. Trivs man riktigt bra stannar man en vecka eller så. Jag menar. Man har ju semester. Men när det regnar mer eller mindre. Då är det inte riktigt lika kul. Visst är det mysigt att ligga och lyssna på regnet som smattrat mot taket när man ska sova. En natt. Men allt blir surt. Förr eller senare. Till och med humöret. Då spelar inte utsikten någon roll. Man vill bara hem.

Pilen visar sjöutsikten. Det behövdes inte ens en spegel för att se den, det var bara att öppna husbilsdörren.

När barnen ledsnat på tärningsspel, minigolf i regnet, bowling, bad mellan skurarna och andra aktiviteter. Vad gör man då? Packar ihop och åker hemåt? Sitter och surar? Inte då. Vi hittade lösningen.

Ja. Lösningen för föräldrarna alltså. 

Nu är det slut på ledighet. Förmodligen är det även slut på regn och uppehåll. Det är nu sommarvärmen och solen kommer. I morgon. Jag börjar jobba då.    

Om man är ledig hela sommaren är det fasligt dum att sprida ut resorna. Jag menar. När man kan göra nästan alla på en och samma vecka. Det blir liksom mer effektivt. Och inte hinner man glömma vad man gjort eller vart man varit.

Just nu sitter jag på en camping söder om Dalälven. I en husbil. Maken och jag tyckte det skulle vara trevligt att prova på husbilslivet. Gamla husvagnsmänniskor som vi är. Vi kan säga så här, någon husbil vill vi inte ha. Alls.

Efter några dagar och nätter i Dalarna åkte vi hem för ett snabbt stopp och lite byte av medresenärer. Maken klev av. Jag och yngsta dottern tog husbilen. Plockade upp några barn samt mor innan vi åkte vidare mot Furuvik.

När man åker bil med barn några mil. Och några till. Då hinner man höra mycket. Väldigt mycket. Till exempel gick sexåringen i sällskapet igång. I minst fem minuter pratade sexåringen om en och samma sak. Sex. Ja, alltså inte siffran sex. Nej, mer sex som aktivitet. När fraserna "jag vill ha sex med Jennifer Lopez" och "en kille hade sex med två tjejer" rullade för trehundrafemtiosjunde gången fick mor nog. Nu fick det liksom räcka med sexpratet. "Tyst", hjälpte inte. "Nu räcker det", fungerade inte heller. Inte heller "nu slutar du prata om det där" fick tyst på ungen. Tror mor blev desperat. "Nu stoppar du en godis i munnen och slutar prata en stund", hade kunnat fungerat. Fast inte just då. Det var bara att vänta. Tills barnet i fråga bytte samtalsriktning. Till något helt annat. Men betydligt mer åldersrelaterat. "Är vi framme snart?".

....hur det är att ha småbarn i huset. Bror har en liten tvååring som spenderade ett dygn här. Utan föräldrar. Jag var faster för hela slanten. Eller. Det var tänkt så. Men träningen med Vilja och lilla tösen för någon vecka sedan gav bra resultat. Tydligen. Där Vilja var var lilla tösen. Hela tiden. 

Trots detta var det en viss passning. Hela tiden. Jo. Jag hade hjälp av mina barn. Ibland.

Vi trotsade vädret och gav oss iväg till en eller två lekparker. För att gunga, klättra och åka kana. Och för att göra av med lite energi. Trötta barn sover bättre. Har jag hört.

Det gick riktigt bra att ha lilla tösen här. Men. Jag ska inte sticka under stol med att jag har blivit bekväm med åren. Väldigt bekväm. Att underhålla och roa en liten är inte lätt. Eller enkelt. Men roligt. Någon gång ibland.