Alla inlägg under juli 2013

Av ÄlgEva - 31 juli 2013 23:21

Om man skrapar lite på ytan kan man få se och höra både det ena och det andra. Ibland dyker det upp trevliga överraskninga när man skrapar lite.

 

Ibland är det med fasa man ser vad som doldes under ytan. Törs du skrapa på ytan? Jag gjorde det och såg det här (artikel från Aftonbladet). Just nu finner jag inga ord. Är helt enkelt för irriterad, förvånad, besviken och arg. Visst är det 2013? Visst lever vi i en modern tid? Nog kan man väl säga att vi lever i en upplyst värld? En värld där vi dagligen pratar och läser om alla människors lika värde. Där vi pratar om att alla människor ska behandlas lika. Slutar det gälla när grannen inte blir den man tänkt sig? Hur vet vi att "andra" människor är "ofarliga"? Kanske bor det en Josef Fritzl till höger om dig eller en Ariel Castro till vänster. Fast det värsta måste nästan vara om någon i din direkta närhet skulle bli diagnostiserad som tex autist. Hur sjutton löser du det? Avsäger dig släktskapet? Flyttar utomlands? Eller. Skaffar du dig kunskap och öppnar dina sinnen? Jag hoppas verkligen på det sista.  


Av ÄlgEva - 29 juli 2013 13:21

Nu är det endast två veckor kvar. Två veckor! Tyckte vi satt i kyrkan alldeles nyss och räknade ner minuterna till sommarlovet. Nu är det alltså bara två veckor kvar.

 

Har jag gjort allt jag tänkt? Ja, det har jag nog. I stort sett bara en sak kvar att bocka av. Gröna Lund. Och som jag gruvar mig. Är inte speciellt road av varken karuseller eller mycket folk. Men har man lovat så har man. Maken valde helg. En helg som torde vara lugn. Vi konstaterade att det inte borde vara allt för mycket folk där just den helgen. Helgen innan skolstart. Men. Jag börjar tro att vi valde fel helg. Helt fel helg. Sommarkrysset kryssar tydligen även den helgen. Yngsta dottern jublade. Ja, inte så mycket över just sommarkrysset utan mer över vilka som uppträder. Gruppen med stort G. I hennes ögon. Och i många andra tonårsflickors ögon. Gröna Lund kommer alltså vara packad med skrikande, gråtande och allmänt galna tonårsflickor. Jippie...

 

Ska vi ta det här med vädret? Ja, det gör vi. Förra sommarens väder behöver man inte säga speciellt mycket om. Det var kallt, blåsigt och regnigt. Men den här sommaren. Vilket väder vi haft. Så där alldeles lagomt av allt. Ja, fast kanske har det blåst lite väl ofta. För klaga ska man väl? Eller? Fast om man väljer att se det positiva så har blåsten väldigt effektivt blåst bort regnmolnen. Förra sommaren tror jag inte vi satt ute en enda kväll på altanen. Det var helt enkelt för kallt. I år har vi däremot suttit ute, var och varannan kväll. Och njutit av vackra solnedgångar. Oavsett vart vi varit.

 

Nu vill jag bara att värmen stannar några veckor till. Inte för att jag ska sola eller bada. Nej. Det är något helt annat jag tänker på. Vad? Återkommer om det. När jag vet hur det blev. Har blivit lite skrockfull i just det här ärendet.   

Av ÄlgEva - 14 juli 2013 00:41

Obotligt sjuk låter så hemskt. Så slutgiltigt. Som om allt kommer vara över, slut, inom en snar framtid. Jag är obotligt sjuk. Jag måste äta medicin varje dag, livet ut. Men är jag sjuk? Nej, jag tycker inte det. Jag har hypotyreos. En ganska vanlig sjukdom. Som är obotlig. Men inte slutgiltig. Obotlig kan man vara utan att vara sjuk. Jag är oftast en obotlig optimist. Söker det positiva i det mest negativa. Kanske är det en överlevnadsstrategi. Kanske är det ren dumhet. Men att se något positivt i bromsarnas närvaro vid bärplockningen i dag kan jag bara inte se. Inte en chans. Det gick att ha ett visst överseende med det intensiva surrandet runt huvudet ett tag. Men två timmar senare var jag nära att skena rakt över myren med riktning mot bilen. Lite orättvist kan jag tycka. Att bli utsatt för dessa blodsugare alltså. Jag kämpade nog ändå. Liksom. Bara att vara i skogen är jobbigt. Pulsen är farligt nära hjärtinfarktsgräns redan innan jag klivit ur bilen.

Med "ålabjällran" fastsatt i tröjärmen tar jag mina första stapplande steg mot vägkanten. Spanar. Lyssnar. Försöker nervöst prata bort ångesten med min kamrat. Jag lyckas inte speciellt bra. Det räcker att kamraten försvinner ur mitt synfält för att pulsen ska rusa. Fort. Ett ljud bakom ryggen får mig att se ut som Gråben, springandes i luften utan att komma en centimeter framåt. Faller pladask när jag inser att det bara är kamraten som förflyttat sig. Det är ingen älg! Ja, vi har gjort det så många andra gjort senaste veckan, plockat hjortron. Uppdateringarna på facebook och Instagram svämmar över av bilder på knökfulla hinkar med hjortron. Och det stämmer. Skogarna är verkligen FULLA med hjortron. Men vad hjälper det. Skogarna är fulla av älgar också. Men, om man bara stannar upp en stund. En kort sekund. Tittar sig omkring. Inte för att leta efter horn, brungrå päls eller klövspår utan för att verkligen titta. Då inser man vilken fantastisk natur det finns.

 

Bromsarna fick oss att retirera till slut. När antalet runt huvudet låg på sex-sju stycken fick det vara nog. Bären får helt enkelt vänta.     

Av ÄlgEva - 4 juli 2013 01:21

Visst är det en klyschig mening, den i rubriken. Hej förresten! Jo, jag har varit borta ett tag. Fast inte borta borta. Jag har bara inte varit här.




 


Jag har haft lite "lågt i tak". Det har liksom varit lite mycket under en längre tid. Men. Likt bilden ovan, dimman lär lätta. Med tiden.

Åter till den klyschiga rubriken. Kan man bli älskad för den man är? Hur blir man älskad för den man är? Jag menar, det är inte alltid man gör eller säger saker som omgivningen uppskattar eller förstår. Hur älskar man någon då? Är det då nästa klyscha kommer in? Jag älskar dig, men inte nödvändigtvis det du gör eller säger. Är det inte på grund av det jag just sagt eller gjort som jag är den jag är? Vart går gränsen? När man står upp för sina åsikter. Gör man fel då? Kanske det vore mer rätt att byta ut ordet älskar till respekterar. För det är väl det det handlar om. Att bli respekterad för den man är. För det man gör. För det man säger. Naturligtvis behöver man inte tycka om det andra säger och gör. Men man måste respektera det. Tycker jag. Vet inte hur många gånger jag har diskuterat med olika människor om stora/djupa/viktiga/jobbiga saker och där vi till slut kommit fram till att vi tycker olika, utan att någon gått därifrån med en känsla av att inte blivit respekterad.



 


Annat är det när det kommer till det personliga planet. Då är det svårare att respektera varandras olikheter och tillkortakommanden. Det blir personligt. Tror jag. Oavsett. Jag är där i dag. På det personliga planet. Där respekten för varandras åsikter och agerande lyser med sin frånvaro. Där bristen på kommunikation resulterat i total tystnad. Men. Jag reser mig igen. Med tiden. Blir med all säkerhet inte lika ståtlig som Spiran på bilden ovan men nog reser jag mig.  


Förmodligen har både en och annan av er anat att jag varit till den gröna ön igen. Umgåtts med myndige sonen. Ätit. Shoppat. Sightseeat.



 


Och ja, jag har druckit Guinness. Blandat med svartvinbärskoncentrat. Det är väl så det är. Oavsett hur det ser ut i livet, hur jobbigt och slitsamt det än må vara, måste man göra saker. För barnen, för familjen och kanske också för sig själv. Kanske är det en del i läkningsprocessen. För tro mig, resan var bra!  

Skapa flashcards