Vad föredrar du? Vill du vara tillsammans med någon eller är du hellre själv? Om jag får välja, vilket jag faktiskt får, väljer jag ensamhet. Tvingas jag till tvåsamhet låser sig hela systemet. Ingenting blir uträttat. 

Så, vad föredrar du?  

Från det att man är liten får man lära sig att inte sticka ut. Inte vara annorlunda. Inte höras. Helst ska man inte synas heller. Man ska bara vara. En i massan. De som mot förmodan sticker ut, som inte fogar in sig i ledet, är annorlunda. Samtidigt vill/kräver vi att man ska vara sig själv. Att man ska våga gå sina egna vägar. Allt enligt den svenska kulturen. Hur vet man vem man är om alla ska vara lika? Hur kan man gå sin egen väg om alla ska gå samma väg? Att arbeta i en förberedelseklass med flyktingbarn har fått mig att fundera en hel del. Vi har varken samma kulturella bakgrund eller samma religösa tro. Oavsett vad vi ska göra så krockar våra kulturer, på ett eller annat sätt. Vi har vår kultur när det gäller t.ex matsituationen; man ska sitta rakt på stolen - vänd mot bordet, man ska hålla sig över tallriken, man ska äta med bestick, man ska tugga med stängd mun och ska man prata ska man prata med sänkt röst (inte skrika). Vår kultur när det gäller turtagning och köande är en annan sak. Vi ställer oss nästan per automatik sist i ledet, vi väntar på vår tur att prata och vi byter inte stol i föreläsningssalen efter lunchrasten. Kommer en person in bland en grupp helt nya människor känner den av "stämningen", tittar hur de andra gör, faller in i någon sorts hierarki, gör som de andra gör - oavsett om det är rätt eller fel. Samtidigt ska vi vara oss själva. Hur sjutton ska jag kunna lära ett barn att vara sig själv samtidigt som jag ska lära samma barn att man ska göra som de andra gör? Vad är rätt? Vad är fel?   

Finns det något annat än bröstförstoring man kan göra när man genomgår en plastikoperation? Det verkar inte så. Jag kan säga så här. Bröstförstoring var det ord som användes mest bland de som kommenterade ena tonårsdotterns kommande operation. Kanske borde vi använt ordet rekonstruktiv kirurgi i stället. För det finns mycket en plastikkirurg gör som inte har det minsta med rena skönhetsoperationer att göra. Ena dotterns operation är en sådan. Efter lite väntan, typ en timme, var det så äntligen dags. 30 minuter senare var vi på väg hem. Själva operationen gick alltså fort. Nu väntar vi med spänning på att få se resultatet. Det går inte ens att ana sig till hur det ser ut under dessa papperstussar. 

Medan dottern opererades gick jag ut en stund. Nej. Jag fick inte vara med den här gången. Ena tonårsdottern tyckte det var dags att ta ytterligare ett steg mot självständighet. Trist att inte få se operationen men bra att hon känner sig redo. Snart är det väl ingen som behöver en gammal mamma... Hur som helst. När jag var ute konstaterade jag att anslagstavlan utanför sjukhusentrén används flitigt. 

Kanske borde någon vänlig själ rensa bort lite, innan tavlan blir rund som en boll.

I morgon är det dags. Vi har en tid hos en plastikkirurg som ska korrigera ena tonårsdotterns ärr. Tänk. Jag hade rätt. Jag ställde rätt fråga. Den opererande läkaren var dock inte av samma åsikt som mig. Jag. En lekman. Inte sjutton lyssnar man på en sådan. Och frågan. Blir det inte hundöron om man syr ihop ett runt sår? Lite lätt skrattande svarade läkaren att "nej, nej, det blir det inte. Jag har gjort många liknande operationer och några hundöron blir det inte". Under operationen, jag var med i operationssalen, sa samma läkare "vi gör så här, för vi vill ju inte ha några hundöron". Det första jag såg när det var dags att ta bort stygnen var ett hundöra. När jag hade tagit bort samtliga stygn såg jag ett till. Det blev hundöron! När jag ringde och ifrågasatte de uppkomna hundöronen fick jag höra att de skulle försvinna, bara vi var noga att tejpa ärret. Vi tejpade. Som vi tejpade. Dagligen. Efter ett halvår fick vi komma in och visa upp hundöronen. Ja, ja, sa läkaren. Sedan fortsatte han med "om ni bara köper en annan tejp och tejpar med den kommer hundöronen försvinna. Det är en läkningsprocess". Efter ytterligare ett halvårs tejpande fick vi komma in och visa upp hundöronen igen. Jodå, de var kvar. Den här gången sa läkaren att han kunde väl fixa till det då. Men han tyckte inte att hundöronen var speciellt stora. När jag då bestämt sa ifrån och sa att han inte fick operera min dotter en gång till upplevde jag att han blev lite stött/sur.

Men vi fick träffa en plastikkirurg, ett halvår senare. När hon sa att hundöronen inte var så stora och att läkaren kunde justera dessa själv snäste han "HON vill inte att jag gör det" och nickade åt mitt håll. Eftersom vi var i början av februari, tror jag det var, sa plastikkirurgen att vi fick vänta till hösten på att operationen skulle bli av. Det hade jag full förståelse för. Ett ärr som får läka den mörkare tiden på året har större förutsättningar att bli ett fint ärr. Ena tonårsdottern skulle alltså ha opererats i höstas. För att det skulle bli ett så bra resultat som möjligt. Det blev ingen operation i höstas. Det kom aldrig någon kallelse. Ena tonårsdottern ringde och efterlyste operationen. Hon fick höra att det skulle skickas ut en kallelse när det var dags. Kallelsen kom i början av januari. Hon ska alltså opereras den tid på året som plastikkirurgen sa vad den sämsta att göra den här typen av operation på. Jag kan säga så här. Det vill till att det blir ett bra resultat.

Är vi så förutsägbara som jag tror? Går vi verkligen på så enkla knep? Om jag tittar till statistiken här på bloggen verkar det inte bättre. När jag haft en rubrik som innehåller någonting utöver det vardagliga har besöksantalet ökat markant. Ta inlägget om Integritet och kondomer, då slogs det besöksrekord minsann. Samma sak med Skotertjuvar... , då slogs det första besöksrekordet. Det är förmodligen nu du börjar ana lite ugglor i mossen vad gäller dagens rubrik. Och det är precis så det är. Jag testar bara om även denna typ av rubrik lockar fler än vanligt. Skulle det visa sig att det är så kommer jag hädanefter bara ha "tråkiga" och vardagliga rubriker, oavsett vad jag skriver om. Bara för att. Det är naturligtvis inte så att jag vill sortera bort en eller annan besökare, inte alls. Jag tycker det är roligt att så pass många tittar in här, hos mig. Men jag vill att man tittar in här för att man är intresserad av mitt liv och det jag skriver om, hur tråkigt och enformigt det än kan te sig, inte för att få sig en smaskig historia. För det kan jag lova, några smaskiga historier kommer det inte skrivas om här. Har aldrig skett och kommer inte ske. Skriver jag något som kan liknas med smaskigt kommer det mer handla om något gott jag ätit, eller druckit med för den delen.

Så, nu har tanten gnällt färdigt. Helgen har rullat på i maklig takt. Samtliga familjemedlemmar överlevde städtimmen. Med ett städat hus kan man kosta på sig lite soffhängartid. Tid jag använt till att lära känna min nya dator. Den jag fick i julklapp av maken. Att gå från pc till mac är inte helt komplikationsfritt. Bara att hitta "krysset" man stänger ner ett fönster med tog sin tid. Men nu börjar jag känna mig hemma, nästan. Är helt övertygad om att det finns bra saker jag ännu inte upptäckt. Det kommer. Om och när behovet uppstår.

Snart börjar en ny vecka. Tänk. Nu kan det gå en hel helg utan att jag funderar på jobbet med ångesten hängandes över mig. Jag ser fram mot varje ny vecka. Att arbeta i en förberedelseklass gör att man uptäcker världen en gång till. Kanske kan jag rent av lära mig att tycka om längdskidåkning. De två sista gångerna jag åkte skidor gick det inte så bra. Så kan vi säga. Första gången jag svor på att aldrig mer åka längd var jag kanske 13 eller 14 år. Vi var i fjällen, jag och min familj. Oftast var vi i samma by hela påskveckan. Pappa, mormor och morfar satt på isen och fiskade medan jag, mamma och lillebror fördrev tiden på bästa sätt. Men, det hände att vi gav oss ut på en eller annan utflykt. Just vid det här tillfället skulle vi åka skidor upp på ett fjäll. Det fanns vesslor man kunde tolka efter men inte vi inte, vi skulle åka skidor. Då var det träskidor som gällde och pappa var den som skötte vallningen. Det var bara ett problem, antingen glömde han valla mina skidor eller så hade han vallat dom för ett helt annat underlag. Men en eller annan plusgrad så kan du tänka dig själv vad som hände, det byggdes på med snö under skidorna. Sista biten gick jag på skidorna, jag gled inte ens utför. Eller gick på skidorna, jag gick på ett gäng centimeter snö! När vi äntligen nådde parkeringen var jag inte glad. Alls. Inte nog med att jag inte fick tolka, jag hade inget som helst glid heller. Som om inte detta räckte kom det naturligtvis en, i mina ögon, snygging glidandes förbi. Förnedringen var total och för att försöka rädda lite av min stolthet skällde jag ut min far efter noter, sparkade av mig skidorna ner för en brand och avslutade med orden "jag kommer aldrig mer åka skidor"! Den som känner mig vet att när jag tjurar till kan inte vilda hästar rubba mig. Jag åkte inte skidor någon fler gång när vi var i fjällen. Det tog ungefär tio år innan jag beslöt mig för att prova på det där med skidåkning igen. Den gången var det för att prova på ett nytt sätt att motionera schäfern jag hade då. Han tyckte om att dra och hade inga problem att springa. Det enda problemet var att jag inte åkte speciellt fort eller bra. När skidspåret svängde höger ropade jag höger åt hunden och han svängde - åt höger. Jag däremot, jag svängde inte åt höger, jag körde rakt ut bland träd och buskar. Efter ett otal avåkningar gav jag upp. Lovade mig själv att aldrig mer åka skidor. 20 år senare, lite drygt, är det så dags igen. Man är väl inte sämre människa än att man kan ångra sig. Kanske går det bra, kanske slutar det med att jag åter igen säger "aldrig mer skidor".          

Jag har en kamrat, Bubblan, som delade med sig av ett tips. Ett tips som skulle kunna göra den så tråkiga städningen lite roligare. Eller roligare, lättare i alla fall. Jag vet inte hur det är hos er, men här är det oftast jag som städar. Ibland med hjälp ibland ensam. I den här familjen är det faktiskt inte någon som tycker städning är kul. Alls. Det finns alltid andra saker som är viktigare, roligare eller mer nödvändiga. Tv-tittande toppar listan på saker man bara MÅSTE göra när det är dags att städa. Platta håret är en annan viktig aktivitet. Eller varför inte sova en stund. Köra skoter. Fiska. Tanka bilen. Listan kan göras lång. Men, Bubblans tips tyckte jag lät bra. Enkelt. Lätt. Snabbt. Tipset går ut på att samtliga familjemedlemmar städar samtidigt, en kvart om dagen. I vår familj betyder det 5x15, en timme och femton minuters effektiv städning på en kvart. Tyckte det lät toppen. Det tyckte inte familjen. Att städa varje dag, förvisso endast en kvart, gick bort. Fetbort, som yngsta dottern skulle säga. Maken tittade på mig som jag hade gått och blivit fullständigt tokig. Tonårsdöttrarna gick i strejk. Men herre gud, det var en kvart jag pratade om. En kvart! Vi enades tillslut om en timme i veckan. Timmen ska förläggas på en lördag eller söndag, beroende på om det är skoterväder eller inte. Det här var i går. I dag städade vi. En timme. Det var alltså inte skoterväder i dag. Starten gick bra. Samtliga, nästan, satte i gång direkt. Yngsta dottern gömde sig under en filt i soffan. När hon blev hittad var det bara att sätta igång, även för henne. En timme är inte en evighet. En timme går fort. För de flesta. Inte för yngsta dottern. Hon har en förmåga att få de mest konstiga symptom när hon måste göra något. I dag var det ögonspärr. Vad det är? Tydligen samma som nackspärr, fast i ögonen. Och när inte det hjälpte började hon må illa. Att säga att man mår illa i den här familjen är som att hitta en tickande bomb. Alla skriker, samtidigt, "jag åker härifrån"! I samma sekund som man ropar detta tar man avstånd från den illamående personen. Detta resulterade i att yngsta dottern fick det svängrum hon ville ha. Ingen så mycket som tittade åt hennes håll. Magsjukebakterier smittar vid ögonkontakt, det vet vi. När uppmärksamheten försvann, slutade yngsta dottern städa. Hon kräktes inte. Hon började äta chips... Jag såg det, i ena ögonvrån. Men i övrigt fungerade det riktigt bra. Att städa alltså. Man hinner med mycket på en timme, när man är många som hjälps åt. Det som skulle tagit drygt fyra timmar tog alltså endast en. Men. Vi får väl se hur det blir framöver. Är det skoterväder både lördag och söndag tror jag det kan bli lite problem. Jag menar, vem vill vara inne och städa när man kan vara ute och köra skoter? Inte jag i alla fall.

Jag är en virrpanna. Glömmer det mesta. Fort. Brukar säga att mitt minne är bra men väldigt kort. Men de finns alltid de som är värre. Tydligen. Pratade i telefonen med min numer fd kollega. Vi pratade om ditten och datten. Mest vardagliga saker. Så där som vi brukar göra. Hon var kvar på jobbet. Jobbade de sista självande minuterna. Du vet, de där som man borde skippa. De där när man inte har så stor koll på vad man gör. Hjärnan har liksom redan checkat ut. Men har man arbetstid till ett visst klockslag så har man. Fast det borde ligga en rast sista fem-tio minuterna. Man kan inte göra så mycket fel på en  rast liksom. Men. Samtidigt som hon pratar med mig plockar hon ihop och gör sig redo att gå hem. Det är bara en sak kvar att ta med. Telefonen. Mitt i en mening hör jag fd kollegan fråga sin arbetskamrat om hon möjligtvis vet vart fd kollegan lagt telefonen. Tror att vi svarade samma sak i samma sekund, hennes arbetskamrat och jag. "Du pratar ju i den"! Som sagt, det borde ligga en rast de sista minutrarna innan man slutar.

Jag tror på att bevara den personliga integriteten. Det märks om inte annat här. Jag delar gärna med mig, men inte av allt. Jag "hänger" inte ut personer. Jag ber alltid om tillåtelse innan jag lägger ut bilder som visar andra än mig själv här på bloggen. Jag går inte till personangrepp. Jag värnar om den lilla människan. Men ibland. Ibland blir det svårt att bevara integriteten när dråpliga saker händer. Saker jag vill dela med mig. Jag ska göra ett försök. Att berätta vad som hände, utan att hänga ut någon. Vi har främmande ibland. Nattgäster ibland. När vi haft nattgäster brukar jag tvätta sängkläderna. Inget konstigt med det liksom. Men det som hände i dag har aldrig hänt tidigare. 

Tvättmaskinen hade precis tvättat klart. Jag flyttade sängkläderna till torktumlaren. När jag tog ut det sista örngottet såg jag att det låg något kvar i tvättmaskinen. Något litet. Skulle kunna vara ett tuggummipapper. Skulle kunna vara en hopvikt sedel. Det var alltså inte större än så. Jag startade torktumlaren. Tittade sedan in i tvättmaskinen och plockade ut "skräpet". Med "skräpet" i min hand brister jag ut i skratt. Stod alltså och skrattar högt för mig själv där inne i tvättstugan. Det var inget skräp. Det var en kondom. I sin förpackning. Vems kondomen var? Jag kan säga så här. Delägaren till kondomen tyckte det var väldigt pinsamt när jag frågade varför man förvarade den i sängkläderna. Jag menar, där gör den ju ingen nytta. Fast. Den finns ju nära till hands, när lusten faller på.