Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå vad som precis hänt stegade maken med bestämda steg till en liten glaslucka i väggen. En glaslucka där det var stört omöjligt att tjuvlyssna på samtalet som pågick mellan maken och kvinnan bakom glaset. Efter en väntan som kändes som en evighet och som faktiskt nästan pågick i en evighet kom tillslut maken med beskedet att vi skulle åka, bara några timmar senare. Drygt fem timmar senare. Den förseningen skulle göra så vi missade vårt anslutningsflyg från Helsingfors till Gdansk. Det i sin tur skulle göra att vi blev tvungna att avboka första nattens hotell i Gdansk och istället sova en natt i Helsingfors. På vilket hotell vi skulle sova fick vi lösa när vi var på plats. Men först skulle vi igenom säkerhetskontrollen. Den där kontrollen jag allt som oftast fastnar i, fast jag aldrig haft något olagligt på mig. Den här gången var inget undantag. Jag lade jacka, mobil, väska och skor (!) i plastbackar och närmade mig metallbågen. PIP OCH RÖD LAMPA! Vakttanten som stod där frågade om jag hade något i fickorna på collegejackan, självklart hade jag det. Hur jag nu kunde glömma tablettasken i plåt... Vakttanten tog asken och jag fick göra om vandringen genom metallbågen. PIP OCH RÖD LAMPA! Nu fick jag sätta fötterna på en avkännare och vakttanten "kroppsvisiterade" mig. Tillbaka genom bågen och lägga collegejackan i en plastback. Närmade mig metallbågen för tredje gången... JA, tillslut kom även jag genom säkerhetskontrollen! Bubbelhållaren flinade lite lätt, förstod förmodligen att alla gånger jag berättat om mina problem med säkerhetskontrollen faktiskt stämmer, mer än väl.

Efter en timmes flygtur landade vi i Helsingfors. Det första vi hörde när vi stod på finländsk mark var våra efternamn som ropades ut i högtalarna. Vad sjutton hade hänt med bagaget nu då, hann jag tänka. Döm om vår förvåning när det visade sig att bagaget hade åkt med ett tidigare plan... När väskorna var avhämtade hoppade vi på en flygbuss och hoppade av vid första bästa hotell. Måtte det finnas lediga rum. Glädjen stod högt i tak när det visade sig att det gjorde det.

Efter en lång dag på Arlanda blev det en kort kväll i Helsingfors. Vis av dagens missade flyg bestämde vi oss för att kliva upp i tid så vi skulle vara på flygplatsen och vid gaten I GOD TID. Inga fler missade flyg för våran del inte! Ja, så här i efterhand kanske vi var ute i lite väl god tid, men det kan vi prata tyst om. Om jag inte minns helt fel fastnade jag i säkerhetskontrollen i Helsingfors också. Den här gången var det något i min väska som drog till sig deras uppmärksamhet. Jag hade en tändare i den och det fick man visst inte ha. Inte när man hade en i jackfickan iallafall. 

Två timmar i ett propellerplan. Sittandes under vingen. Ja, det finns en första gång för allt. Men, så var vi då framme i Gdansk. Några timmar senare än planerat, men vad gör det när sällskapet är glatt. Nu skulle vår weekend börja.

 

Bubblan

1 juli 2015 21:35

Oj oj.... hur ska berättelsen fortsätta? Hihi, det väldigt kul att läsa om våra strapatser. Det är ju liksom på riktigt 😊
Och kul hade vi!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...

Ja, det var länge sedan jag bloggade. Jag vet. Det finns tusen och en förklaring till det. Men jag nöjer mig med att konstatera att jag är här, igen.  Har det hänt något sedan jag skrev sist? Jo, lite. I korta drag; jag har blivit med häst, jag våg...