Det finns uttryck man använder sig av för att beskriva en känsla, ett utseende, en smak osv. Jag menar "glad som en lärka", "h#n ser ut som något katten släpat in" och "surt sa räven om rönnbären". Varför de uppkommit kan man diskutera. Länge. Om man vill. Jag vill inte. Jag behöver inte diskutera det. Jag vet. I alla fall hur ett av dessa uttryck kommit till. Eller åtminstone när. Uttrycket "blöt som en hund".

Allt som behövs är en kran med vatten och en hårig hund. Hon är inte så söt lillan när hon är blöt. Ser inte ut att tycka om att vara det heller. Men hämnden är ljuv, som man kan säga. Om man vill slänga sig med ännu ett uttryck.

Men när allt är över. När pälsen är tvättad, torkad och borstad är hon ganska söt.

Trots ett purket underbett.

Jag var på väg hem efter jobbet i går. Inget konstigt eller nytt. Åkte samma väg som jag alltid gör. Men ni vet. Ibland sker det en rad händelser som tillsammans gör att man hamnar i en situation man inte skulle hamnat i om allt gått annorlunda. Jag tycker det är ganska skönt att åka själv i bilen efter en arbetsdag. Man får en stund att tömma hjärnan. Hämta andan innan resten av livet tar vid. Men. Jag är inte bara en arbetande kvinna, jag är mamma också. Så. I stället för att åka hem ringer jag yngsta dottern och hör om hon vill åka hem med mig. Jag hade tänkt låta henne åka skolbuss. Självklar vill hon det så jag VÄNDER och hämtar upp henne. Normalt finns det inga blinkljus i vår kommun. Alls. Men nu, nu fanns det. Och naturligtvis blev det rött när vi kom dit. När det väl blev grönt var allt som vanligt. Vi rullade hemåt och pratade om hur yngsta dotterns skoldag varit. Vi kör genom vårt samhälle och närmar oss den enda rondell som finns. Jag gör som jag alltid gör, kör genom rondellen. När jag ska köra ur rondellen slutar allt vara som vanligt. Det går en tant med rullator, mitt i vägen! Visserligen är tanter med rollatorer ingen ovanlig syn i vårt samhälle. Men mitt i vägen brukar de inte gå. Men tanten pinnade på och styrde in på sidan. Jag passerade och undrade om allt verkligen stod rätt till. Funderade högt tillsammans med yngsta dottern och kom fram till att jag nog borde vända bilen och åka till äldreboendet som finns på orten. Det skulle inte ta många minuter att åka dit och höra om de saknade en tant med rullator. Så. Jag vände. Tittade noga på tanten när jag passerade henne. Ville vara säker på att jag kunde beskriva henne för personalen. Efter att frågan var ställd och tantens utseende beskrivet var svaret klart. Ragnhild. Det är Ragnhill som är på vift. Igen. Jag sätter mig i bilen och åker efter tanten, för att stoppa henne. I väntan på personal. Tanten var glad. När jag frågade vart hon var på väg svarade hon obekymrat att hon skulle gå hem. Mitt i samtalet får jag klart för mig att Ragnhild inte är härifrån. Det är många mil till hennes hembygd. Väldigt många mil. Dessutom gick hon åt fel håll. Vilken tur att mammasamvetet satte in och att det plötsligt fanns ett blinkljus i vår kommun. Vem vet hur långt Ragnhild hunnit annars. Jag menar. Äldreboendet har drabbats av samma indragningar som resten av samhället, med mindre personal som följd. Personalen gör ett bra jobb men de är inte mer än människor. De kan omöjligt vara på flera ställen samtidigt. Att övervaka samtliga boende på hemmet samtidigt går bara inte. Men. På en liten ort lägger man märke till Ragnhildar. Tydligen.

Tänk hur det kan bli när man håller på med bloggande. Tack vare min blogg har jag kommit i kontakt med bl.a en kvinna, som också bloggar, i verkliga livet. Ni vet. Vi bloggare, oavsett proffsbloggare eller korpbloggare, har faktiskt ett liv utanför bloggen. Ett liv vi inte alltid redovisar här. Jag delar med mig av valda bitar. Bitar som inte blir alltför personliga men samtidigt inte alltför opersonliga. Bitar som det inte spelar någon större roll om "vem som helst" läser. Men när vi träffas i verkliga livet delar jag med mig mer. Blir mer personlig liksom. I dag blev jag riktigt personlig. I dag ringde jag henne. I ett privat ärende. Och fick hjälp. Fantastiska människa! Trots förkylning och halsont gav hon av sin tid. Till mig. Tack snälla du!

Det här med älgjakt. Det är inte helt lätt. Men lite komiskt är det. Jag menar, min älgrädsla engagerar människor. Vad säger man annars om presenter som denna?

På tejpen står det "Vid älgkontakt! I fall... Gå till närmaste bäck och tvätta... Var god skölj! Mvh M". Det är både engagemang och omtanke. I en påse. Påsen kommer jag vårda ömt. Tills den behövs. På jakten i torsdags behövdes den inte. Inte en älg så långt ögat nådde. Träd, träd och åter träd såg vi. Varvat med bär.

Med en bössbärande vän i närheten törs till och med jag plocka lite. Annars satt vi mest och njöt av värmen från solen. Och fikade. När vi inte bytte pass. För det gjorde vi. 

Men det är något med att byta pass. Spänningen ökar. Utsikten förändras. Från ett gäng träd till...

...några andra träd. Mackorna blir knöligare och knöligare. Man rationaliserar mer och mer. Tar bara med det allra viktigaste.

Vad som är viktigast varierar från person till person.  

Som tur är.

Nu skulle man kunna tro att mina timmar i älgskogen är över. Men icke! Meningen med all denna plåga är att fobin ska gå över. Tränas bort. Jag tror, på fullaste allvar, att om jag är med när en älg skjuts och går fram till den döda älgen så ska det gå över. Borde liksom vara den ultimata utmaningen. Så. Bäst vad det är sitter jag på pass igen.

Jag var på älgjakt i går. Återkommer med en utförlig berättelse om dagen, lite senare. Lämnar er med en bild som beskriver hur det är att vara älgrädd på älgjakt samt hur det är att ha med en sådan på älgpass.

Ni som följt mig ett tag vet att jag under en tid tränade. Inte för att bygga muskler och skaffa mig en makalöst välbyggd kropp, nej då. Jag tränade för att jag inte skulle gå upp så mycket i vikt när jag slutade röka. Ni vet hur det gick. Vågeländet pekade envist uppåt. Oavsett hur mycket jag tränade. Motivationen sjönk i samma takt som kilona ökade. Jag slutade träna. Började röka. Gick ner i vikt.
Under en promenad med min hundvän var döden nära. Väldigt nära. Vi gick uppför slalombacken. Eller. Det var tänkt att vi skulle gå uppför. I ett svep. Det gick inte. Jag fick andnöd. Hjärtklappning. Pulsen passerade max. Vi fick helt enkelt stanna och vila. Så kan man inte ha det. Så. Nu är jag tillbaka på gymmet. Hade tänkt börja med att gå lite på löpbandet. Det gick inte. Löpbandet hade gått ut från gymmet. Det blev till att tänka om. Roddmaskin och cykel fick duga. Jag tycker inte om att träna bland andra människor. Nej. Jag vill vara ensam med mitt rödlila ansikte. Av den anledningen var tidpunkten noga utvald. Lunchtid. Mitt i veckan. Det skulle vara jag och gymmet. Och det var det. Ett tag. Sedan ramlade det in ett tiotal gymnasiepojkar. Jag avslutade och gjorde mig redo att åka hem. Först skulle jag bara passera hallen. Utrymmet där man ska lämna ytterskorna. Om jag säger så här. Gymnasiepojkarnas skor luktade inte hallon. Alls.

Jag har inte kidnappats för att användas som maskot av någon jägare. Har inte blivit uppäten av någon älg heller. Jag kom inte ens ut i skogen förra veckan. Livet kom i vägen. På något vis. Tänkte ta nya tag till helgen, tror jag. Hoppas jag. Just nu sitter jag i soffan och njuter av mitt senaste inköp. Njuter. Fullt ut! Hahaha, nu tror du säkert att det har med den rosa platta saken att göra. Det har det inte. Alls. Jag har hittat nostalgi. På burk.

...att vara en älgrädd tant i dessa tider. Jakten har dragit igång på allvar. Facebookuppdateringarn består till ganska stor del av älgbilder. Det må så vara. Men alltså. När älgen är skjuten ska den transporteras från skogen till jaktlagets slakteri. Oavsett vart det ligger. Det betyder att det åker omkring ett gäng älgar längs vägarna här. Överallt! Glada och stolta jägare visar naturligtvis upp sina byten för alla som vill se. Missförstå mig rätt nu. Jag vet att man måste jaga och skjuta djur. Jag vet att man måste ta hand om de skjutna djuren. Jag vet att man får kött från döda djur. Men. Måste man köra runt med dessa djur dagtid? Mitt i samhället? Kan man inte sköta transporterna efter mörkrets inbrott? Så jag slipper få en eller två hjärtattacker bara av att åka till macken.