Det var idag jag skulle åka till en lite större stad inte helt nära oss för att möta upp ena tonårsdottern (som jag för enkelhetens skull hädanefter kommer kalla ena myndiga dottern eftersom hon sedan några år tillbaka inte är tonåring längre) för ett besök hos en neurolog. Jag skulle alltså transportera mig ca. 12 mil med bil. Ensam. Det i sig är inte något problem, jag kan tycka det är ganska rofyllt att åka själv. Men just den här sträckan vet jag att en del älgar bruka springa kors och tvärs på. Det är så. I min värld. Om jag efter en viss sträcka sett en eller flera älgar eller spår efter dom så brukar det kuta massor där! Alltid. Nu var det visserligen dagsljus, nästan, när jag åkte hemifrån men det hjälps inte. Jag är beredd, hela tiden. Men att jag såg de två som stod inne bland sly och träd, på fel sida vägen begriper jag inte.

Men jag såg dom. Och jag fick svårt att andas. Precis som vanligt. Men. Jag gjorde något jag inte brukar göra. Jag vände bilen och åkte tillbaka. Och håll med om att de inte är helt lätta att se, när man passerar i 100 km/h. Men som sagt, jag såg dom.

Hur gick då besöket hos neurologen? Ja, det tog tid. Två timmar var vi inne hos läkaren, som efter en stund ökades på med ännu en läkare. Som utökade besöket med ett besök på lab. för provtagning. Men att förklara hur det gick och vad som sas kan vara svårt. Jag tror jag väntar till i morgon då jag har en röntgenbild att prata runt. Tror det blir enklare att förstå då. Men jag kan säga så här; två neurologer, en ryggortoped, en sjukgymnast, en neuropsykolog, en neurokirurg, en smärtexpert samt magnetröntgenpersonal är/blir inkopplade. Så, ja, det händer grejor kan vi säga. 

När jag åkte hem, lika ensam som på vägen dit, vandrade tankarna iväg. Åt alla möjliga och omöjliga håll. När det blir så kan det vara skönt att stanna bilen och kliva ur en stund.

Med vyer som dessa är det lätt att koppla av. Att uppskatta livet. Att vara i nuet.

Så, med dessa vackra vyer lämnar jag dig hängandes tills i morgon.

 

Steve

21 januari 2014 02:57

Underbara foton.
Hoppas att den medicinska kraftsamlingen leder till positivt resultat.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

21 januari 2014 07:24

Känslan nu är att vi, om inte annat, kan få svar och att det finns en vilja att hjälpa. Kan bara hoppas att det finns en väg till ett någorlunda smärtfritt liv för dottern.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...