I dag har det verkligen varit söndag, 60-års kalas verkar ha den effekten. Så. Vad gör man med en hel dag framför sig när man inte orkar göra något men inte klarar av att bara hänga i soffan? Man lurar med sig en kamrat till skogs.

Med en kamrat i ryggen hittar jag ro att leka lite med kameran. Men det känns som det inte spelar någon roll hur mycket jag leker när jag inte fattar vad det är jag gör. Jag skulle tex vilja ha bilderna lite mörkare och fortfarande ha kvar "röken" i vattnet. Men när jag fick bilderna mörkare blev "rökeffekten" mindre eller obefintlig.

Man kan alltid leka med bilderna när man kommit hem. Som plåster på såret liksom.  

Bara att ta bort färgen ger en helt annan effekt. Kan de vara så enkelt att med lite sol hade det blivit ett helt annat resultat?

Jag lekte lite med kameran i dag. När jag är på det humöret skulle jag vilja vara ledig och bara åka runt och leta roliga eller vackra motiv. Prova olika inställningar, lära mig hantera kameran och leka fram bra bilder.

Nu hoppas jag att vädret till helgen tillåter lite fotografering, utomhus. Hösten är ett fantastiskt motiv i sig.

Nu handlar det bara om att förstå vad det är jag gör och hur det påverkar resultatet.

Satt med vetekudde lindad runt ömmande kroppsdelar större delen av kvällen igår. Eftersom utbudet på tv:n inte var det bästa så skenade tankarna iväg, igen. Och det slog mig. Inom skolvärlden har det under många år, väldigt många år faktiskt, suckats och stönats över föräldrars "ickeengagemang" i deras "bråkiga och stökiga" barn. Barn som inte passar in i skolmallen för lugna, skötsamma och kunskapstörstande elever. Och visst, det finns föräldrar som man skulle kunna tro fullständigt skiter i sina barns prestationer i skolan. Som nonchalerar skolans rop på hjälp för att eleven ska nå målen. Jodå. Men. Det finns föräldrar som med all säkerhet är fullt medvetna om sina barn tillkortakommanden. Som vet att barnet ifråga inte kan sitta still, vara tyst, lyssna och koncentrera sig. Barn som föräldrarna säkert länge haft en gnagande fundering om. Är det något fel på mitt barn? Varför kan inte mitt barn vara som alla andra? Och handen på hjärtat. Vilken förälder vill ha dessa funderingar? Vilken förälder skulle välja att ha ett annorlunda barn? Ett barn i behov av särskilt stöd. För det är precis så det är. Tror jag. När man börjar förstå att mitt barn inte är som alla andra slår man dövörat till. Blir en omöjlig förälder. En förälder som blundar för problemen. Som inte lyssnar på skolpersonalen eller andras "hen är lite speciell", "hen skulle kanske behöva lite extra stöd" och "har ni funderat på att ta kontakt med BUP för att eventuellt starta en utredning?". Att som förälder ta in det kan bli för mycket. DET ÄR INGET FEL PÅ MITT BARN! Det är alla andra som inte förstår vad mitt barn behöver. 

Jag har under många år arbetat i en annan värld. En värld jag än i dag älskar. En värld som består av utvecklingsstörda, barn i behov av särskilt stöd, annorlunda barn eller vad man nu väljer att kalla dessa barn och ungdomar. För det är precis så det är, det är barn och ungdomar - ingenting annat! Men. Under min tid i den andra världen insåg jag vilken resa föräldrar till dessa barn och ungdomar tvingats göra. De tvingas acceptera att det inte blev som det var tänkt. "Huvudsaken jag får ett friskt barn" fick omprövas och omvärderas. De förlorade ett barn, ett friskt barn, och fick ett annat barn med lite andra förutsättningar. Man måste få sörja det man förlorat. Hur ska man annars kunna gå vidare? Det betyder naturligtvis inte att man inte älskar det barn man fick, absolut inte! Men. När förutsättningarna ändras måste man få tid att hitta en ny väg att vandra på. Det är inte på något sätt jämförbart men, när jag fick veta att jag väntade två istället för ett barn behövde jag tid. Tid att förstå. Tid att ställa om. Och jag tror att det är precis så det är för dessa föräldrar som efter ett antal år börjar inse att det inte blev som de trodde. Att deras barn helt plötsligt inte är som alla andra. Och det kan jag säga, om någon säger något (som jag tolkar som nedsättande) om mina barn går jag i försvarställning. Omgående. Det vill till att den/de som sagt något ger mig tid, tid att förstå. Tid att prata och fundera. Tid att hitta en ny väg att vandra på. 

När blev det "fult" att klara sig själv? När blev det självklart att andra ska göra saker åt en? När blev man korkad för att man gör saker, fast man vet att det man gör ger smärta efteråt? Jag menar, vem sjutton har sagt att livet är smärtfritt? Ibland gör det ont fysiskt, ibland psykiskt. Men. Jag måste säga att fysisk smärta är lättare att handskas med. Lättare att bära. Men, när man har en fysisk smärta som omgivningen inte förstår/accepterar utan ifrågasätter och slänger ur sig tvivlande kommentarer om då börjar det göra ont även psykiskt. Det är då det blir en sorts dubbel smärta, och den är tung. Väldigt tung. Varför inte ge en klapp på axeln till den som ansträngt sig och säga "tänk att du klarar av att göra det där, trots att du vet hur ont du får". Men icke..

Jag gjorde något i dag. Något jag, redan innan jag gjort det, visste kommer klubba mig, hårt. Och nog är jag klubbad allt. Men det gör inget. Inget alls. Fönstren är putsade och gardinerna är bytt.      

Jaha. Från att ha haft soliga och helt underbara dagar blev det höst med ihållande regn över en natt. Ja, ja, jag vet att man inte ska klaga. Jag vet. Men. Detta regnande är inte kul. Måste hela höstens regn komma på några få dagar? Eller tänker det regna ända fram till minusgraderna och då slå över i snö?

När det regnar som det gör finns det tid att fundera över mycket. Eller. Jag funderar mycket mer när det är dåligt väder. Vad kan man göra för att fler ska välja att bo "på landet"? Vilka aktiviteter behöver folk som bor på landet? När ska jag putsa fönstren? Ska jag måla ett stort utropstecken med tavel- och magnetfärg på köksväggen? Borde jag engagera mig politiskt? Vad krävs för att en skola på landsbygden ska bli Sveriges bästa skola? Ska jag försöka ge mig ut i älgskogen till helgen? Ja, du ser, frågorna är många och olika. Och det fortsätter regna..   

Helgen har gått i träningens tecken. Lördag och klockan var ställd på 04.50, det gäller att inte sova bort dagarna om man ska träna. Trött och knappt vid medvetande släpade jag mig upp. På med kläder som passade dagens aktiviter. En sväng med tandborsten och sedan var jag redo. Redo att anta dagens utmaning.

Tänk att pulsen slår som ett skenande godståg varje gång. Andetagen fastnar i bröstkorgen som känns som ett par för trånga jeans på 80-talet. Munnen blir torr. Tungan sitter som ett läskpapper i gommen. Men några stegpinnar senare lugnar kroppen ner sig. Luften kommer både ut och in i lungorna. Salivien börjar produceras mer normalt. Allt i samma takt som dimman lättar.

Jo, jag är på älgjakt. Och bilderna ovan är tagna på samma ställe, med tio minuters mellanrum. Och vilken helg det blev! Lördagen var ganska lugn. Sett ur mitt perspektiv. En älgko med två kalvar passerade tornet vi satt på, men vi tittade åt ett annat håll så vi missade dom. Det var det närmaste älg vi kom den dagen. Om man inte räknar knaket vi hörde när vi var på väg till bilen. (Vill redan här varna känsliga för att det framöver i denna historia kan komma bilder som vissa kan se som stötande eller otäcka) Jag hängde mig krampaktigt i kamratens tröja. Väste tyst "jag vill inte vara här".

Om du någon gång sett en film där de så där lite dovt i bakgrunden spelar upp tunga snabba hjärtljud kan jag säga att det förmodligen är från en hysteriskt rädd människa de fått dessa ljud. Att inte hjärtslagen hördes milsvida är för mig en gåta. Hjärtat slog så huvudet höll på att sprängas. Det är inte omöjligt att hjärtat faktiskt under en kort stund hoppade ut ur kroppen.

Tur det var någon som fångade det.

Vad det var som knakade? Ja, inte var det en älg i alla fall. Det var en passkytt som stannat kvar för att röja undan lite sly.

Dag två, klockan ringde 04.50 Samma procedur som dagen innan. Släpade mig upp, klädde på mig och borstade tänderna för att sedan åka till skogs. Igen. Den här gången fick vi inget torn att klättra upp i. Den här gången satt vi lågt, väldigt lågt. Med skogen alldeles bakom ryggen. Fattar du hur många älgar som kan smyga sig på dig när du sitter så?

Mitt huvud snurrade och snurrade, ända tills mig kamrat frågade om jag trodde att jag hade älgar i ryggen. Då kände jag att det kanske var ett lite irrationellt beteende. Jag slutade inte titta bakåt men jag tittade inte lika ofta. Hann inte för det brann av ett skott inne i skogen. Nu var det allvar! Snart skulle jag stå där, med en älg väldigt nära mig. Det var nu träningen skulle börja. Men först måste älgdragaren hämtas, av oss.

När man sitter i en bil och åker längs en skogsväg är det älgar man förväntar sig se. En älg som kommer skenandes över vägen. Vi fick oss en angenäm överraskning. Precis framför vindrutan kom en kungsörn flygandes - rakt mot oss! Dom är stor dom där örnarna. Mäktiga liksom. Men lika fort som den kom flygandes mot oss var den borta. Det var med andra ord bara att ta tag i det vi skulle göra, hämta älgdragaren. En älgko skulle dras fram ur skogen eller "apslyn" som skytten sa. Apsly heter det tydligen när det är så tjockt med småträd att man knappt kan ta sig fram.

I samma takt som jag kryssade mig fram över stockar, stenar, mossa och genom buskar minskade mängden luft jag fick i mig. Och där låg hon. Insprängd i moder naturs famn. Då tappade jag fattningen, en tiondels sekund. Eller det var nog inte fattningen jag tappade, jag tappade farten. Och närkontakten med min kamrat. Vilket i sin tur gjorde att jag blev kvar på ena sidan älgen och kamraten fortsatte till andra sidan. 

Upptäckte då och där att om jag tittade genom kameralinsen blev det inte lika läskigt. Det blev hanterbart. Så pass att jag kunde bena ut att jag verkligen inte var illa berörd av att det låg ett dött djur framför mig. Att det låg inälvor och blod bland mossan gjorde inte heller något. Kroppen i sig gjorde inte heller så mycket. Faktiskt. Men huvudet. Det är där det läskiga och otäcka är. Det är när huvudet blir synligt jag tappar fattningen, totalt. Det är då paniken tar över och andningen upphör. Skönt ändå att kunna hitta kärnan i paniken. 

Älgen kördes tillslut ut ur "apslyn" och drogs upp till jaktkojan där den skulle flås och hängas upp. Jag ställde mig på behörigt avstånd och tog skydd bakom kameran. Tills kamraten bad mig komma och hjälpa henne. Gissa vad jag gjorde. 

Jag gjorde det. Jag hjälpte kamraten. Jag höll i ett framben. Stod alltså vansinnigt nära huvudet på älgen! Länge. Det börjar äntligen gå åt rätt håll.

Jag var tvungen att knäppa ett kort när jag stod där. Med ett fast och ganska bestämt tag om benet. För att ha bildbevis. På att jag faktiskt gjorde det. För i ärlighetens namn har jag lite svårt att tro på det själv. 

Jag kan skratta åt eländet nu. Och jag kan säga att jag aldrig mer kommer boka en helg utan att först noga undersöka vad det kan tänkas vara för aktiviteter på gång just då. Yngsta dottern tyckte vi var världens bästa föräldrar då på kvällen och vi var helt ok dagen efter, men nu.. Nu är vi tillbaka i gamla hjulspår. Tjatmorsa och gnällfarsa, det är vi det. Vardagen har liksom landat här. Läxor, tider att passa och plikter att sköta. Att vi föräldrar också hamnat mitt i vardagen verkar ha mindre betydelse. Man måste förstå att barn, och vuxna barn för den delen, är trötta efter en dag i skolan eller på arbetet. Hur vi föräldrar gör/orkar är det nog ingen, unge eller vuxna ungar, som förstår eller vill veta. Att vi arbetar, handlar, tvättar, lagar mat och plockar i/ur diskmaskin är bara som det ska. Vi blir aldrig trött, less eller allmänt uttråkad. Eller? Kanske är det så att vi, ordagrant, ska slita ut en generation i taget. Fast å andra sidan, som man bäddar får man vackert ligga..

Eftersom jag har det arbete jag har är den ena dagen inte den andra lik. Förra veckan upptäkte vi blåbär och svamp.

Vi lärde oss vilka svampar man inte ska äta.

I dag tittade vi på Fem myror är fler än fyra elefanter.

Det var inte i går jag såg dessa karaktärer, trots det sitter replikerna. Men hur de tänkte när de bestämde sig för att ha med förnamn på Ö, på tjejer, undrar jag.

Var det genustänk redan då? Finns det verkligen någon flicka/kvinna/tant/dam där ute som heter Öllegård? I förnamn?

Mellan alla måsten innan och efter arbetet hinner jag åka lite bil också. Bäst som det är dyker det upp något småroligt efter vägarna.

För visst var det lite kul?

Det händer att vi vuxna är så där lagom egoistiska också. Så där så vi bjuder över vänner på lite mat och umgänge. Det gjorde vi i lördags. Och ja, vi drack kanske en öl eller ett glas vin till maten, det gjorde vi. Ska man vara petig kanske det blev två glas. Och ja, vi blev lite sångsugna. Som de vuxna vi är sjöng vi det yngsta dottern tyckte var bra låtar att sjunga, "klappa händerna när du är riktigt glad", "huvud, axlar, knä och tå" och klassikern "jag vill vara din Margareta". Sedan var det slut på det roliga.

Man kan tycka att vi valde fel lördag. Det kan man tycka. Man kan även tycka att ena tonårsdottern (som faktiskt inte är tonåring längre) borde ha mer tålamod med oss vuxna.