Vi bor i ett avlångt land. Det är liksom ingen nyhet. Nästan 200 mil långt. Från norr till söder. Eller från söder till norr, om man hellre vill. Det jag vill ha fram är att det är lika långt oavsett från vilket håll man åker. Självklart kan man tycka. Men så är det inte. Att åka 50 mil för att komma till Stockholm anses inte speciellt långt. Om man åker från norr till söder. Ska man åka åt andra hållet, fortfarande 50 mil alltså, brukar det suckas och stönas. "Det är sååå långt".

Nu sitter jag i en sits där jag upptäckt att 2,2 mil åt ena hållet är VÄLDIGT mycket längre än 2,2 mil åt andra hållet. Kommunen jag bor i vill lägga ner en skola. Naturligtvis för att spara pengar. Sägs det. De vill flytta samtliga elever 2,2 mil och dela upp eleverna på två skolor. Vi kan kalla orten där den nedläggningshotade skolan ligger B och orten dit de vill flytta skolbarnen H. Innevånarna i B kommer med en fråga om inte elever från H kan åka till B där samtliga elever kan gå på en skola. Det borde bli mer kostnadseffektivt. Kan man tycka. Men se det går inte. Det blir så långt för de yngre eleverna. Va? Hur i hela fridens dagar kan det vara längre åt ena hållet?  

 

Steve

20 februari 2012 13:53

Allt är möjligt när politiska beslut ska rättfärdigas.

http://stevereflekterar.blogspot.com

 

Kollega

20 februari 2012 15:39

Samma fundering hade jag när denna senaste kullerbytta av vå kommun blev känd.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...