Från det att man är liten får man lära sig att inte sticka ut. Inte vara annorlunda. Inte höras. Helst ska man inte synas heller. Man ska bara vara. En i massan. De som mot förmodan sticker ut, som inte fogar in sig i ledet, är annorlunda. Samtidigt vill/kräver vi att man ska vara sig själv. Att man ska våga gå sina egna vägar. Allt enligt den svenska kulturen. Hur vet man vem man är om alla ska vara lika? Hur kan man gå sin egen väg om alla ska gå samma väg? Att arbeta i en förberedelseklass med flyktingbarn har fått mig att fundera en hel del. Vi har varken samma kulturella bakgrund eller samma religösa tro. Oavsett vad vi ska göra så krockar våra kulturer, på ett eller annat sätt. Vi har vår kultur när det gäller t.ex matsituationen; man ska sitta rakt på stolen - vänd mot bordet, man ska hålla sig över tallriken, man ska äta med bestick, man ska tugga med stängd mun och ska man prata ska man prata med sänkt röst (inte skrika). Vår kultur när det gäller turtagning och köande är en annan sak. Vi ställer oss nästan per automatik sist i ledet, vi väntar på vår tur att prata och vi byter inte stol i föreläsningssalen efter lunchrasten. Kommer en person in bland en grupp helt nya människor känner den av "stämningen", tittar hur de andra gör, faller in i någon sorts hierarki, gör som de andra gör - oavsett om det är rätt eller fel. Samtidigt ska vi vara oss själva. Hur sjutton ska jag kunna lära ett barn att vara sig själv samtidigt som jag ska lära samma barn att man ska göra som de andra gör? Vad är rätt? Vad är fel?