Vilken dag! Den började lite trevande. Fortsatte med en skvätt panikkänsla. Övergick i förvåning. Växlade till glädje. Sen. Sen gick dagen i 180 knyck. Hela tiden! Men jösses så roligt. Och givande. Och intensivt. Och så fullständigt utmattande. På ett positivt sätt. Det var längesedan jag kände mig så tom i bollen, samtidigt som jag känner mig överbelastad på samma ställe. Jag har gjort min första dag i en förberedelseklass för invandrarbarn. Och jag kan ärligt säga att jag gör gärna 100 till. Minst. Vilka fantastiskt glada och förväntansfulla barn! Trots att jag inte kan ett enda ord på deras språk och de inte kunde ett enda på mitt språk har vi pratat och skrattat med varandra hela dagen. Lärt av varandra. Ser fram mot morgondagen. Jag. Som de senaste månaderna bävat för varje ny arbetsdag. Som sovit dåligt och haft ont i magen. Ibland måste man tydligen våga ta ett steg i okänd riktning. Prova på något nytt. Något främmande. Utmana sig själv. Ja, jag vet att det endast gått en dag. Men jag väljer att gå på magkänslan. Den som säger att det här kommer bli bra. För jag mår bättre än jag gjort på länge. 

Pimpelpremiären kom och gick. För vissa blev det en minnesvärd dag, i positiv mening. För oss andra blev det en dag full av frisk luft, mängder av skratt och noll fiskar. Jag minns inte när jag skrattade så hjärtligt och mycket senast. Ökade nog på min livslängd med ett par år. Minst. Våra vänner Bubblan och Bubbelhållaren var med. När Bubbelhållaren, som för övrigt likt mig blev utan fisk, kom med förslaget att nästa som fick en fisk skulle sjunga "Hej tomtegubbar" högt och ljudligt brast det för mig. Jag skrattade så tårarna rann och magen värkte. Såg framför mig hur övriga fiskare på isen vred sina huvuden mot vårt gäng och tittade som vore vi ett gäng förrymda dårar. Mitt i allt detta skrattande hör jag maken säga "jaha", ta ton och börja sjunga "Hej tomtegubbar". Det tog en stund innan vi kunde andas normalt igen, kan jag säga. Men när vi äntligen fann lugnet och slutade skratta hysteriskt, säger Bubbelhållaren "nästa som får upp en fisk får banne mig sjunga "Oops I did it again och rulla på höfterna - samtidigt som fisken dras upp". I det läget var jag nära att veva upp min lina. Jag menar, vem vill rulla på höfterna? Vid den här åldern kan de ju för sjutton gå ur led. Ingen behövde rulla på höfterna eller sjunga heller för den delen. Vi åkte hem. Kanske var det hotet om höftrullningar som fick oss alla att längta hem - samtidigt.

Vardagen startade med raketfart. Jag formligen flög ur sängen när klockan ringde. Med ögon som hängde i knähöjd och ben som vägde ett ton vardera släpade jag mig ner för trappen. Det var liksom lika bra att starta dagen. Hade jag tvekat och suttit kvar på sängkanten är risken stor att jag somnat sittande. Efter några telefonsamtal och ett gäng timmar senare stod det klart. Det här året startar jag med helt andra arbetsuppgifter än jag hade det förra. Jag byter arbetsplats. Jag byter arbetskamrater. Spännande. Pirrigt. Utmanande. Det är visserligen bara tillfälligt. Men ändå. Det är nog precis vad jag behöver. Lite andrum. Lite distans.