Vilken dag! Den började lite trevande. Fortsatte med en skvätt panikkänsla. Övergick i förvåning. Växlade till glädje. Sen. Sen gick dagen i 180 knyck. Hela tiden! Men jösses så roligt. Och givande. Och intensivt. Och så fullständigt utmattande. På ett positivt sätt. Det var längesedan jag kände mig så tom i bollen, samtidigt som jag känner mig överbelastad på samma ställe. Jag har gjort min första dag i en förberedelseklass för invandrarbarn. Och jag kan ärligt säga att jag gör gärna 100 till. Minst. Vilka fantastiskt glada och förväntansfulla barn! Trots att jag inte kan ett enda ord på deras språk och de inte kunde ett enda på mitt språk har vi pratat och skrattat med varandra hela dagen. Lärt av varandra. Ser fram mot morgondagen. Jag. Som de senaste månaderna bävat för varje ny arbetsdag. Som sovit dåligt och haft ont i magen. Ibland måste man tydligen våga ta ett steg i okänd riktning. Prova på något nytt. Något främmande. Utmana sig själv. Ja, jag vet att det endast gått en dag. Men jag väljer att gå på magkänslan. Den som säger att det här kommer bli bra. För jag mår bättre än jag gjort på länge. 

 

Steve

9 januari 2013 11:18

Magkänslan är en bra kompass.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

9 januari 2013 15:38

Det hoppas jag verkligen! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...