Jag litar på mina barn. Det gör jag. Eller barn. Jag vet inte. Är man barn när man passerat 18 år? Jo, det är man nog. Man är barn hela livet. Mina barn kommer vara det i alla fall. Barn. Hela livet. Men det är jobbigt när barnen växer upp. När de börjar sitt vuxna liv. När de börjar jobba. När de börjar förbereda sig för ett liv utanför mitt. Ändå är det just detta man förberett dom på. Hela uppväxten har liksom gått ut på att förbereda de små liven på att klara sig själva. Vara trygga i sig själva. Våga kliva fram. Ta ansvar.

Myndige sonen tog ett rejält kliv. Han bor i ett annat land. På en ö. Och det går bra. För sonen. Han jobbar "på kontor". Sitter i tryggt förvar. Tonårsdöttrarna däremot. De sitter inte inne på något kontor. Nej då. Den ena har jobbat efter vägarna. Anläggare heter det visst. Hon verkar dessutom tycka om jobbet så risken finns att hon står efter vägarna igen till våren. Och handen på hjärtat. Hur ofta respekterar du vägarbetsskyltarna? Hur ofta sänker du hastigheten när du passerar ett vägarbetsområde? Där min dotter står. Precis. Så ja. Jag är orolig när hon jobbar. Inte för att jag inte litar på henne. Nej då. Det är dom som passerar henne jag har svårt att lita på. Den andra tonårsdottern då? Jag körde förbi henne i dag. När hon jobbade.

Gissa hur det känns att ha en timmerbilskörande unge ute efter vägarna. När det är vinter, mörkt, fullt med djur som kutar över vägen och halt. Lägg sedan till de som inte anpassar hastighet efter väglag, de som kör som de äger vägarna och andra som av en eller annan anledning inte respekterar övriga trafikanter. Det är alltså inte det att jag inte litar på dottern. Inte alls. Men jag är orolig. Det är jag.

Jag vet att mina barn arbetar med det de vill jobba med. Att de trivs. Tycker det är roligt att gå till jobbet. Naturligtvis är det bra. Kanon om man ska vara ärlig. Men det hjälps inte. Jag är orolig. Inte så att jag sitter och äter upp varenda nagel. Jag kan göra allt precis som vanligt. Men tanken finns där. Absolut. Men min oro skulle aldrig få mig att bromsa mina barn. Inte en chans. Då skulle jag tala mot mig själv. Man ska göra det som känns rätt. Råkar det vara så att det som känns rätt dessutom är kul - då är man i mål! Tre av fyra verkar vara i mål just nu i sina liv. Den fjärde är på väg in i tonåren så det som känns rätt och kul i dag är inte det i morgon. För min del vet jag precis vad som känns rätt och kul, om jag tänker på morgondagen. Isfiskepremiär!