Jag litar på mina barn. Det gör jag. Eller barn. Jag vet inte. Är man barn när man passerat 18 år? Jo, det är man nog. Man är barn hela livet. Mina barn kommer vara det i alla fall. Barn. Hela livet. Men det är jobbigt när barnen växer upp. När de börjar sitt vuxna liv. När de börjar jobba. När de börjar förbereda sig för ett liv utanför mitt. Ändå är det just detta man förberett dom på. Hela uppväxten har liksom gått ut på att förbereda de små liven på att klara sig själva. Vara trygga i sig själva. Våga kliva fram. Ta ansvar.

Myndige sonen tog ett rejält kliv. Han bor i ett annat land. På en ö. Och det går bra. För sonen. Han jobbar "på kontor". Sitter i tryggt förvar. Tonårsdöttrarna däremot. De sitter inte inne på något kontor. Nej då. Den ena har jobbat efter vägarna. Anläggare heter det visst. Hon verkar dessutom tycka om jobbet så risken finns att hon står efter vägarna igen till våren. Och handen på hjärtat. Hur ofta respekterar du vägarbetsskyltarna? Hur ofta sänker du hastigheten när du passerar ett vägarbetsområde? Där min dotter står. Precis. Så ja. Jag är orolig när hon jobbar. Inte för att jag inte litar på henne. Nej då. Det är dom som passerar henne jag har svårt att lita på. Den andra tonårsdottern då? Jag körde förbi henne i dag. När hon jobbade.

Gissa hur det känns att ha en timmerbilskörande unge ute efter vägarna. När det är vinter, mörkt, fullt med djur som kutar över vägen och halt. Lägg sedan till de som inte anpassar hastighet efter väglag, de som kör som de äger vägarna och andra som av en eller annan anledning inte respekterar övriga trafikanter. Det är alltså inte det att jag inte litar på dottern. Inte alls. Men jag är orolig. Det är jag.

Jag vet att mina barn arbetar med det de vill jobba med. Att de trivs. Tycker det är roligt att gå till jobbet. Naturligtvis är det bra. Kanon om man ska vara ärlig. Men det hjälps inte. Jag är orolig. Inte så att jag sitter och äter upp varenda nagel. Jag kan göra allt precis som vanligt. Men tanken finns där. Absolut. Men min oro skulle aldrig få mig att bromsa mina barn. Inte en chans. Då skulle jag tala mot mig själv. Man ska göra det som känns rätt. Råkar det vara så att det som känns rätt dessutom är kul - då är man i mål! Tre av fyra verkar vara i mål just nu i sina liv. Den fjärde är på väg in i tonåren så det som känns rätt och kul i dag är inte det i morgon. För min del vet jag precis vad som känns rätt och kul, om jag tänker på morgondagen. Isfiskepremiär!

 

Evalena

5 januari 2013 03:27

Du vännen, jag kan inte fatta att du har en endaste liten bit nagel kvar! Men du har alltid varit tuffare än du ser ut... ;o)

Hoppas ni haft en mysig julhelg hela familjen. Gott Nytt År och lycka till med nagelvården och allt annat. Kram!

http://argbiggan.wordpress.com

ÄlgEva

8 januari 2013 00:29

Ibland är det nästan så bord och annan inredning ligger risigt till. Speciellt när det är glashalt före och natt. Men, men, jag litar på barnen och så länge jag inte hör något är allt bra. När mobilen ringer sent hoppar jag dock högt, varje gång. Julhelgen är gjord, så kan vi säga ;-) Hoppas ni haft en skön ledighet och en bra start på det nya året. Stor kram!

 

Steve

5 januari 2013 14:59

Spännande yrkesval dina barn gjort.
Isfiskepremiär, ljuv musik i mina öron.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

8 januari 2013 00:25

Eller hur. Jag är så glad att de valt yrken helt själv, utan påverkan från kompisar eller familj, och att de trivs. Isfisket gick ju så där, maken fick två rödingar men jag blev utan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...