Jaha, då var man på g igen då. Lugnet är över. Kan man säga. Sitter och tittar på tv. Och därmed reklam. De flesta gånger passerar reklamen utan att jag lägger märke till den. Men i kväll såg och hörde jag. Tvättmedelsreklamen. Eller var det fläckborttagningsreklam? Hur som helst. Den som ansvarar för just det klippet jag såg har nog inte jobbat med reklam så länge. Eller så hade de haft en helvetisk dag där tagning efter tagning blivit totalt misslyckad. Inte ett enda klipp gick att använda. Förutom det jag såg. Vad vet jag, det kanske var det enda klippet som fanns där det i alla fall gick att höra vad kvinnan sa. Ett klipp där hon pratar om att hon litar på just det märket för att det är miljömärkt, fungerar bra och är ett effektivt fläckmedel. Fläckmedel! Vad sjutton är ett fläckmedel? Tar det bort fläckar? Skapar det nya fläckar?

Tittade på Rapports nyhetssändning kl.18 tidigare i kväll. De visade, som alla andra nyhetsprogram, ett inslag om den tragiska massolyckan på Tranarpsbron. De hade en reporter på plats. Det skulle alltså bli liverapportering från olycksplatsen. Liverapporteringar är viktiga. Oavsett. Tydligen. Reportern stod i dimma och mörker. Om det inte vore för de blinkande lamporna i bakgrunden, som skvallrade om att något pågick där, hade han kunnat stå vart som helst i Sverige. Förslagsvis på ett varmare ställe. Det hade både han och vi tittare tjänat på. Stackarn frös så han skakade. Näsan var ilsket röd av köld. Det ångade ur munnen. Munnen som knappt rörde sig. Munnen som hade lite svårigheter att formulera alla ord som skulle sägas. Troligen hade kölden tagit all rörlighet. Men benen. De verkade fungera. Man såg inte benen i tv-rutan men de skakade så hela karl hoppade. Jag kommer knappt ihåg vad han sa. Skakningarna, den röda näsan och talsvårigheterna tog liksom all plats. Men det var en liverapportering.