Tittade på Rapports nyhetssändning kl.18 tidigare i kväll. De visade, som alla andra nyhetsprogram, ett inslag om den tragiska massolyckan på Tranarpsbron. De hade en reporter på plats. Det skulle alltså bli liverapportering från olycksplatsen. Liverapporteringar är viktiga. Oavsett. Tydligen. Reportern stod i dimma och mörker. Om det inte vore för de blinkande lamporna i bakgrunden, som skvallrade om att något pågick där, hade han kunnat stå vart som helst i Sverige. Förslagsvis på ett varmare ställe. Det hade både han och vi tittare tjänat på. Stackarn frös så han skakade. Näsan var ilsket röd av köld. Det ångade ur munnen. Munnen som knappt rörde sig. Munnen som hade lite svårigheter att formulera alla ord som skulle sägas. Troligen hade kölden tagit all rörlighet. Men benen. De verkade fungera. Man såg inte benen i tv-rutan men de skakade så hela karl hoppade. Jag kommer knappt ihåg vad han sa. Skakningarna, den röda näsan och talsvårigheterna tog liksom all plats. Men det var en liverapportering. 

 

Evalena

15 januari 2013 20:45

Hahahahahaha! Jodu, live e bra. Sadesa! Kan riktigt se bilden framfor mig... =)))

http://argbiggan.wordpress.com

ÄlgEva

15 januari 2013 22:56

Klippet finns på svt.se/play, rapports 18-sändning. Kolla vet ja:-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...