Drivet i de som bor här är något utöver det vanliga. Kommunen rev skolans hockeyrink, den var gammal och sliten. Så långt har de flesta förståelse för rivningen. När man beslutade att inte bygga upp en ny tog förståelsen slut. Tvärslut kan man säga. Men så kom Dagmar. Tror inte någon missade henne. Hon drog fram som en virvelvind genom skogarna. I hennes spår låg omkullvräkta träd. Träd som en vänlig skogsägare skänkte. Dessa träd bytte sågen in mot tryckinpregnerat virke. Det som fattades la företagarföreningen på orten till. Några frivilliga jobbade och slet för att såga, spika och måla. Nu står det en ny rink på plats. Det har spolats. Det har skottats. Det ska byggas lite mer. Sen. Sen är det dags för invigning. Man kan. Om man vill. Och går samman.

Vi har dock fuskat lite. Jag, yngsta dottern, ena tonårsdottern och pojkvännen. På vingliga ben tog jag mig runt. Men alltså. Det måste vara 20 år sedan jag åkte skridskor senast. Men jag åkte. Inte en enda vurpa blev det. Den här gången. Jag ska åka fler gånger. Absolut!