Drivet i de som bor här är något utöver det vanliga. Kommunen rev skolans hockeyrink, den var gammal och sliten. Så långt har de flesta förståelse för rivningen. När man beslutade att inte bygga upp en ny tog förståelsen slut. Tvärslut kan man säga. Men så kom Dagmar. Tror inte någon missade henne. Hon drog fram som en virvelvind genom skogarna. I hennes spår låg omkullvräkta träd. Träd som en vänlig skogsägare skänkte. Dessa träd bytte sågen in mot tryckinpregnerat virke. Det som fattades la företagarföreningen på orten till. Några frivilliga jobbade och slet för att såga, spika och måla. Nu står det en ny rink på plats. Det har spolats. Det har skottats. Det ska byggas lite mer. Sen. Sen är det dags för invigning. Man kan. Om man vill. Och går samman.

Vi har dock fuskat lite. Jag, yngsta dottern, ena tonårsdottern och pojkvännen. På vingliga ben tog jag mig runt. Men alltså. Det måste vara 20 år sedan jag åkte skridskor senast. Men jag åkte. Inte en enda vurpa blev det. Den här gången. Jag ska åka fler gånger. Absolut!

 

Steve

20 januari 2013 06:43

Härlig läsning om drivet på orten.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

20 januari 2013 11:56

Visst är det fantastiskt! Inte nog med det, företagarföreningen har sålt reklamplatser på rinken och samlat in sponsorpengar som ska gå till skolan i form av utbildningsmaterial, utemiljö, underhåll och viss reparation. Summan är uppe i hisnande 250 000 kr!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...