Från det att man är liten får man lära sig att inte sticka ut. Inte vara annorlunda. Inte höras. Helst ska man inte synas heller. Man ska bara vara. En i massan. De som mot förmodan sticker ut, som inte fogar in sig i ledet, är annorlunda. Samtidigt vill/kräver vi att man ska vara sig själv. Att man ska våga gå sina egna vägar. Allt enligt den svenska kulturen. Hur vet man vem man är om alla ska vara lika? Hur kan man gå sin egen väg om alla ska gå samma väg? Att arbeta i en förberedelseklass med flyktingbarn har fått mig att fundera en hel del. Vi har varken samma kulturella bakgrund eller samma religösa tro. Oavsett vad vi ska göra så krockar våra kulturer, på ett eller annat sätt. Vi har vår kultur när det gäller t.ex matsituationen; man ska sitta rakt på stolen - vänd mot bordet, man ska hålla sig över tallriken, man ska äta med bestick, man ska tugga med stängd mun och ska man prata ska man prata med sänkt röst (inte skrika). Vår kultur när det gäller turtagning och köande är en annan sak. Vi ställer oss nästan per automatik sist i ledet, vi väntar på vår tur att prata och vi byter inte stol i föreläsningssalen efter lunchrasten. Kommer en person in bland en grupp helt nya människor känner den av "stämningen", tittar hur de andra gör, faller in i någon sorts hierarki, gör som de andra gör - oavsett om det är rätt eller fel. Samtidigt ska vi vara oss själva. Hur sjutton ska jag kunna lära ett barn att vara sig själv samtidigt som jag ska lära samma barn att man ska göra som de andra gör? Vad är rätt? Vad är fel?   

 

Steve

31 januari 2013 07:18

Spännande jobb du har nu där du ständigt får konfronteras med dig själv och dina principer och fördomar. Som du skriver, det som är "rätt" där är "fel" här och vice versa. Bra det för annars skulle det bli tråkigt. Men jag tycker att man ska tugga med stängd mun och inte gå före i kön. Så de så. Ja, det är inte lätt att vara tolerant och fördomsfri, men man kan åtminstone försöka.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

31 januari 2013 18:01

Det är mycket som är "jobbigt" men det är minst lika mycket som är roligt! Jag upptäcker vår värld på nytt, varje dag. Men visst tvingas jag tänka till, både en och två gånger. Vi ska alla vara i samma mall men samtidigt ska vi vara stolta för den vi är. Har lite svårt att få den ekvationen att gå ihop.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...