....är jag inte. Men jag väljer att göra så lite som möjligt i dag. Och faktiskt njuta av det. Utan dåligt samvete. 

Alla dessa statusuppdateringar på facebook som talar om att man lagat mat, tvättat, Har tråkigt, ätit mat, joggat, shoppat, städat, haft främmande, ska hälsa på någon, har kliat sig i navlen och så vidare i all ära. Men vem är intresserad av det? Är det så att vi ständigt har behov av att få en klapp på huvudet. Eller ett behov av att få tala om att vi minsann gör saker. Viktiga saker. Oviktiga saker. Att vi hela tiden är uppkopplad för att meddela omvärlden om vår existens. Om vad vi gör eller inte gör, hela tiden. Det som inte står att läsa på facebook har liksom inte hänt. 

Ja, jag skriver också på facebook. Ibland. Om oviktiga saker. Viktiga saker. Om att jag just i dag gör så lite som möjligt. Men mest skriver jag här. Om lite och ingenting. För att jag tycker om att skriva. För att det är roligt att kunna gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde i fjol vid den här tiden. Som en dagbok. Läsbar för alla som vill. En dagbok där jag väljer vad jag anser vara av sådan art att faktiskt vem som helst kan läsa det, utan att någon tar skada av det. Utan att hänga ut vare sig familjemedlemmar eller vänner. Jag skriver inte för att få en klapp på huvudet eller bekräftelse på min existens. Bekräftelse får jag av andra. Av mina nära och kära.    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...