Det blev en premiär utan riktigt slutresultat. Men jag ger mig inte. I år ska det ske. I år ska jag se mer än spår av den bruna.

Resan till skogen började bra. Spår på vägen. En indikation på att det fanns hopp. Typ.

Sedan gick resan genom lera. Och mer lera. Och så mycket lera att det bitvis var tveksamt om vi skulle ta oss fram. I alla fall om man ska tro ena tonårsdottern. Hon satt som förstelnad. Tomt stirrandes framför sig. Rädd. För vad? Tja, vad vet jag. Kanske för att vi skulle köra fast eller köra av vägen. Men med en säker förare var det liksom aldrig några problem. Som jag ser på saken. Vi kom fram. Och parkerade bilen. Det var nu vi skulle promenera en bit. Hur lång visste jag inte då. Men att kliva ur bilen mitt i skogen och börja promenera, mot okänt mål, är inte riktigt min melodi. Att vår personliga guide dessutom hade bössan hängd över axeln gjorde inte saken lättare. Eller mindre läskig. Visst. En viss trygghet är det att ha med någon som kan skjuta, om det skulle behövas. Men ändå. I skogen är det så vitt jag vet fullt med älgar. Älgar som utan problem kan komma väldigt nära innan man ser eller hör dom. Det vet jag.

Vi kom fram. Inte en enda älg såg vi. Tack och lov. Men. Precis när vi kom fram till kojan lyfte en kungsörn från marken strax framför oss. Det är mäktiga fåglar dom där örnarna. Efter lite "ååå, vad fränt" och "fasen vad läckert" var det dags att sätta sig och vänta. Vänta på den bruna. Och titta på solen som sakta försvann bakom berget. Att göra det tyst, timme efter timme var inte lätt. Alls. Det gick faktiskt inte. Vi viskade, häste och skrattade. Tills ena tonårsdottern såg ett djur.

Två gånger var räven fram. Men inga andra djur. Inte så mycket som en ekorre visade sig. Men vi blev tysta i alla fall. Det var som det behövdes att något djur visade sig för att vi skulle vara tysta. Plötsligt hördes ett knakande. Ett krasande ljud. Tydligt. Så där som det låter när man krossar ben. Sedan blev det tyst. Och mörkt. Det var dags att gå tillbaka till bilen. Mitt ute i ingenstans skulle vi alltså promenera. Med vetskapen om att något  precis krossat ben, med sina tänder. Hjärtat dunkade, hårt och med dubbla slag. Vilket djur skulle komma fram först? Älgen? Den bruna? Eller skulle vi hinna till bilen? Utan att möta ett enda djur. Vi hann.

Nästa gång. För det blir en nästa gång. Då kanske vi ser den bruna. Om vi kan vara tyst.