Det blev en premiär utan riktigt slutresultat. Men jag ger mig inte. I år ska det ske. I år ska jag se mer än spår av den bruna.

Resan till skogen började bra. Spår på vägen. En indikation på att det fanns hopp. Typ.

Sedan gick resan genom lera. Och mer lera. Och så mycket lera att det bitvis var tveksamt om vi skulle ta oss fram. I alla fall om man ska tro ena tonårsdottern. Hon satt som förstelnad. Tomt stirrandes framför sig. Rädd. För vad? Tja, vad vet jag. Kanske för att vi skulle köra fast eller köra av vägen. Men med en säker förare var det liksom aldrig några problem. Som jag ser på saken. Vi kom fram. Och parkerade bilen. Det var nu vi skulle promenera en bit. Hur lång visste jag inte då. Men att kliva ur bilen mitt i skogen och börja promenera, mot okänt mål, är inte riktigt min melodi. Att vår personliga guide dessutom hade bössan hängd över axeln gjorde inte saken lättare. Eller mindre läskig. Visst. En viss trygghet är det att ha med någon som kan skjuta, om det skulle behövas. Men ändå. I skogen är det så vitt jag vet fullt med älgar. Älgar som utan problem kan komma väldigt nära innan man ser eller hör dom. Det vet jag.

Vi kom fram. Inte en enda älg såg vi. Tack och lov. Men. Precis när vi kom fram till kojan lyfte en kungsörn från marken strax framför oss. Det är mäktiga fåglar dom där örnarna. Efter lite "ååå, vad fränt" och "fasen vad läckert" var det dags att sätta sig och vänta. Vänta på den bruna. Och titta på solen som sakta försvann bakom berget. Att göra det tyst, timme efter timme var inte lätt. Alls. Det gick faktiskt inte. Vi viskade, häste och skrattade. Tills ena tonårsdottern såg ett djur.

Två gånger var räven fram. Men inga andra djur. Inte så mycket som en ekorre visade sig. Men vi blev tysta i alla fall. Det var som det behövdes att något djur visade sig för att vi skulle vara tysta. Plötsligt hördes ett knakande. Ett krasande ljud. Tydligt. Så där som det låter när man krossar ben. Sedan blev det tyst. Och mörkt. Det var dags att gå tillbaka till bilen. Mitt ute i ingenstans skulle vi alltså promenera. Med vetskapen om att något  precis krossat ben, med sina tänder. Hjärtat dunkade, hårt och med dubbla slag. Vilket djur skulle komma fram först? Älgen? Den bruna? Eller skulle vi hinna till bilen? Utan att möta ett enda djur. Vi hann.

Nästa gång. För det blir en nästa gång. Då kanske vi ser den bruna. Om vi kan vara tyst.        

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...