Ibland knackar livet på. Gör sig hört. Liksom. Det har knackats en hel del här på sista tiden. Privat, offentligt och i största allmänhet. Hur mycket knackande orkar man med? Jag börjar svikta. Orken börjar ta slut. När slutar det knacka? Slutar det ens knacka? Att ha ont tär på vilken människa som helst. Fysiskt ont alltså. Min arm håller på att driva mig till vansinne. Den gör ont. Alla dagar i veckan. Dygnet runt. Det är bara graden av smärta som varierar. Nästan dagligen får jag frågan "hur är det med armen?" och "blir du inte bättre?". Snart vill jag bara skrika NEJ JAG BLIR INTE BÄTTRE! Men ni kan lita på att det kommer höras om/när jag blir bättre. För värken finns det i alla fall hopp om bättring. Men resten av livet då. Finns det hopp om bättring även där? Kommunens besparings/omstruktureringsförslag är det stora samtalsämnet på orten där jag bor. Frågetecknen är många. Svaren färre. Kan man bo kvar här? Går det att vända utflyttningstrenden? En bra dag svarar jag självklart JA på båda frågorna. En sämre dag är inte svaret lika självklart. Maken tittar på alternativ. Jag blundar. Jag vill bo kvar här. Vi valde att flytta hit för 10 år sedan. Valde. Vi valde livskvalité före närhet till köpcentrum och krogar. Vi valde att flytta till en plats där inte båda behöver arbeta heltid för att få ekonomin att gå ihop. Vi valde familjen. Jag tänker baske mig välja själv om/när jag flyttar.

Visst har det funnits tillfällen när avståndet till hemstaden känts långt. Oändligt långt. Som nu. När en är sjuk. Där. Och vi bor här. Det är jobbigt att inte bo nära vid tillfällen som dessa. Men oron blir inte större för att vi bor här. Lika lite som den blir mindre för att man bor där. Vetskap kan lugna. Det kan det. Man kan förbereda sig. På vad som komma skall. Vi vet hur det kommer sluta den här gången. Vi vet bara inte när.