....tycker inte jag om. Oftast. Men den överraskning jag fick i går, tyckte jag om. Mycket.

När man kommer hem från en fototur med andra tonårsdottern och går in i huset. Helt ovetandes om vad som väntar. Känslan när man ser myndige sonen sitta i soffan går inte att beskriva. Alls. Myndige sonen som bor och verkar på en grön ö långt från oss. Precis just han sitter alltså i vår soffa. Bara så där. Mammahjärtat exploderade av glädje.

Medan vi andra är klämdagsledig sitter myndige sonen i telefonkonferans. Att jobba hemifrån går alldeles utmärkt med dagens teknik. Tänk om fler kunde upptäcka det. Möjligheten att några dagar i veckan kunna jobba hemifrån alltså. Då skulle landsbygden inte dö ut som den gör i dag. Då skulle fler köpa sig livskvalité. Billig livskvalité. Ett hus på landet kostar bara en bråkdel av vad ett hus i "stan" kostar. Där vi bor, cirka 10 mil från två större städer och knappt 5 mil från en mindre stad, kan man utan problem köpa ett fullt beboeligt hus för under 200 000 kronor. Alltså ett riktigt hus. Inte en stuga eller ett uthus. Ett hus. Att kunna lägga pengar på annat än bara boende är en känsla av frihet. Pendlingstiden för att komma till och från arbetet ligger långt under de tider folk i storstäder tycker är rimliga. På två timmar har du tagit dig både till och från arbetet. Hur många är det som tänker på det viset?

....är jag inte. Men jag väljer att göra så lite som möjligt i dag. Och faktiskt njuta av det. Utan dåligt samvete. 

Alla dessa statusuppdateringar på facebook som talar om att man lagat mat, tvättat, Har tråkigt, ätit mat, joggat, shoppat, städat, haft främmande, ska hälsa på någon, har kliat sig i navlen och så vidare i all ära. Men vem är intresserad av det? Är det så att vi ständigt har behov av att få en klapp på huvudet. Eller ett behov av att få tala om att vi minsann gör saker. Viktiga saker. Oviktiga saker. Att vi hela tiden är uppkopplad för att meddela omvärlden om vår existens. Om vad vi gör eller inte gör, hela tiden. Det som inte står att läsa på facebook har liksom inte hänt. 

Ja, jag skriver också på facebook. Ibland. Om oviktiga saker. Viktiga saker. Om att jag just i dag gör så lite som möjligt. Men mest skriver jag här. Om lite och ingenting. För att jag tycker om att skriva. För att det är roligt att kunna gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde i fjol vid den här tiden. Som en dagbok. Läsbar för alla som vill. En dagbok där jag väljer vad jag anser vara av sådan art att faktiskt vem som helst kan läsa det, utan att någon tar skada av det. Utan att hänga ut vare sig familjemedlemmar eller vänner. Jag skriver inte för att få en klapp på huvudet eller bekräftelse på min existens. Bekräftelse får jag av andra. Av mina nära och kära.    

Vad är det med mitt personnummer? Det måste vara något fel. Något som gör att olika instanser får upp det så fort något ska undersökas eller analyseras. För att nämna några: Statisktiska centralbyrån och Karolinska universitetssjukhuset.

Många har säkert fått en eller två enkäter med hundrafemtiosju frågor som ska besvaras enligt någon märklig graderingsskala från SCB. En eller två. Jag har fått minst tio! Nu senast var den riktad till andra tonårsdottern. Naturligtvis via mig, trots att hon är myndig. Har precis suttit och lyssnat på hennes telefonsamtal med en "utfrågare". Ja, nej, kommer aldrig ske, stämmer inte alls, varje dag, jag har inte matte, har aldrig hänt och jag vet inte. Stoltheten i hennes röst när hon lyckades svara på alla frågor på betydligt kortare tid än planerat gick inte att ta miste på.

Om man tänker på det här med databaser, register och andra ställen där information om den enskilde personen lagras riskerar man bli rädd. Hur många småbarnsföräldrar har inte fått riktad reklam hem i brevlådan? Någon vet alltså att jag har ett barn i en viss ålder. Någon. Tonårsdöttrarna blev för några år sedan kontaktad, via mig, angående en eventuell provfilmning. Det var alltså ett filmbolag som hade tillgång till något register där det stod att jag hade tvillingar. Och inte bara att jag hade tvillingar utan att jag hade tvillingdöttrar. Efter striden med kommunen ligger jag väl i något register över omöjliga personer, om jag inte ligger där redan nu. Det är inte utan att man undrar hur många olika typer av register det finns. Och hur många man figurerar i. Fast. Man kanske inte vill veta det. 

Det verkar finnas en fras som går att använda till mycket som de styrande i vår kommun tar sig för "gör om gör rätt". När det hett diskuterade förslaget lades fram i februari presenterades det för allmänheten på olika informationsmöten runt om i vår kommun. Skolnedläggningen som ingår i det framlagda förslaget gäller orten jag bor på. Om man tänker till det minsta kan man anta att ett sådant möte blir ganska välbesökt. Om man tänker till alltså. Jag kan säga att det gjorde man inte. Alls. Man lyssnade inte heller på de förhandsvarningar man fick. De varningar som gick ut på att det förmodligen skulle komma ganska många åhörare. Mötet hölls i en alldeles för liten lokal som man ändå bytte till eftersom den planerade lokalen inte rymde ens en tredjedel av besökarna. Så har det sett ut. De lokaler man hållit till i har varit för små. Till kvällens kommunfullmäktige hade man tänkt till. Nu skulle det minsann finnas plats för många åhörare. Man bokade idrottshallen. En extra brandinspektion hölls för att få ett tillfälligt tillstånd att inrymma 250 personer i lokalen. Alla som ville vara med på mötet skulle alltså få plats.

Bara man som besökare hade med egen stol...... 

Ibland knackar livet på. Gör sig hört. Liksom. Det har knackats en hel del här på sista tiden. Privat, offentligt och i största allmänhet. Hur mycket knackande orkar man med? Jag börjar svikta. Orken börjar ta slut. När slutar det knacka? Slutar det ens knacka? Att ha ont tär på vilken människa som helst. Fysiskt ont alltså. Min arm håller på att driva mig till vansinne. Den gör ont. Alla dagar i veckan. Dygnet runt. Det är bara graden av smärta som varierar. Nästan dagligen får jag frågan "hur är det med armen?" och "blir du inte bättre?". Snart vill jag bara skrika NEJ JAG BLIR INTE BÄTTRE! Men ni kan lita på att det kommer höras om/när jag blir bättre. För värken finns det i alla fall hopp om bättring. Men resten av livet då. Finns det hopp om bättring även där? Kommunens besparings/omstruktureringsförslag är det stora samtalsämnet på orten där jag bor. Frågetecknen är många. Svaren färre. Kan man bo kvar här? Går det att vända utflyttningstrenden? En bra dag svarar jag självklart JA på båda frågorna. En sämre dag är inte svaret lika självklart. Maken tittar på alternativ. Jag blundar. Jag vill bo kvar här. Vi valde att flytta hit för 10 år sedan. Valde. Vi valde livskvalité före närhet till köpcentrum och krogar. Vi valde att flytta till en plats där inte båda behöver arbeta heltid för att få ekonomin att gå ihop. Vi valde familjen. Jag tänker baske mig välja själv om/när jag flyttar.

Visst har det funnits tillfällen när avståndet till hemstaden känts långt. Oändligt långt. Som nu. När en är sjuk. Där. Och vi bor här. Det är jobbigt att inte bo nära vid tillfällen som dessa. Men oron blir inte större för att vi bor här. Lika lite som den blir mindre för att man bor där. Vetskap kan lugna. Det kan det. Man kan förbereda sig. På vad som komma skall. Vi vet hur det kommer sluta den här gången. Vi vet bara inte när.      

Jag letar vårtecken till höger och vänster. Efter lördagens hysteriska snöande fullkomligt törstar jag efter vår. Jag som tycker så mycket om vintern. Jag är faktiskt nöjd på allt som har med vintern att göra. Maken körde undan skotern i dag. Det om något är ett vårtecken. Ett annat vårtecken är ljudet av motorsågar. I alla fall om man bor som vi gör. Det låter både här och där. Fast inte riktigt precis här då. Vi blev ju klar med veden lagomt till påsk.

Nu väntar jag på att det ska torka upp ute. Så man slipper leriga barn. Ena tonårsdottern kom in på förmiddagen. Lerig om byxor, tröja och hand. Slänten var hal och tonårsdottern gjorde en vurpa. 

Vän av ordning kan nu undra om jag hittade några vårtecken. Synliga alltså. Förutom tinande snö och takropp alltså. Självklart gjorde jag det. Eller jag och jag. Det var mer ena tonårsdottern som hittade det ena. När vi satt och njöt av den varma vårsolen.

Årets första geting. Kom raskt att tänka på mina tappra försök i fjol med att fota getingar och humlor som surrade kring äppelträdet. Några bilder blev det. Några. 

Ett annat vårtecken är det här: 

Pingstliljor. De kämpar för att bryta sig genom snön. De som överlevt sorkarnas framfart. Men om de blommar till pingst vet jag inte. De brukar blomma senare. Men. Hör och häpna nu! Det växer. I mina små odlingar inne. Några gurkplantor kämpar tappert. De ser inte allt för pigga ut men de har växt mer än de gjorde i fjol. Tomatplantorna lämnar mycket att önska. Men de växer. Ärtorna ser ut att må ganska bra. Sen satte jag någonting mer. Som jag inte kommer ihåg vad det var. Och dom växer. Som bara den faktiskt.

Kan någon förklara för mig varför inte mina svar på era kommentarer räknas som kommentarer? Jag menar, mina svar syns inte om man inte klickar sig in på kommentarerna. Irriterande kan jag tycka. 

Sist jag gick i ett tåg av den storlek jag deltog i idag var när jag tog studenten. Och det var länge sedan. Och inte var det ett demonstrationståg heller. Men i dag. I dag har jag avverkat ytterligare en premiär. Jag har varit med och demonstrerat.

Mot det framlagda förslag våra politiker (i kommunen) presenterade i februari. Förslaget man ska ta beslut om nästa vecka. När drygt 200 personer är med och demonstrerar blir man imponerad. Vet man att det endast bor drygt 5000 personer i hela kommunen blir det än mer imponerande! Radio, tv och tidning var på plats. Och ja, jag lyckades igen. Att göra min röst hörd i både radio och tv. Konstigt men sant, man kan vänja sig vid både kameror och mikrofoner. Men bekväm? Inte ett dugg!