....tycker inte jag om. Oftast. Men den överraskning jag fick i går, tyckte jag om. Mycket.

När man kommer hem från en fototur med andra tonårsdottern och går in i huset. Helt ovetandes om vad som väntar. Känslan när man ser myndige sonen sitta i soffan går inte att beskriva. Alls. Myndige sonen som bor och verkar på en grön ö långt från oss. Precis just han sitter alltså i vår soffa. Bara så där. Mammahjärtat exploderade av glädje.

Medan vi andra är klämdagsledig sitter myndige sonen i telefonkonferans. Att jobba hemifrån går alldeles utmärkt med dagens teknik. Tänk om fler kunde upptäcka det. Möjligheten att några dagar i veckan kunna jobba hemifrån alltså. Då skulle landsbygden inte dö ut som den gör i dag. Då skulle fler köpa sig livskvalité. Billig livskvalité. Ett hus på landet kostar bara en bråkdel av vad ett hus i "stan" kostar. Där vi bor, cirka 10 mil från två större städer och knappt 5 mil från en mindre stad, kan man utan problem köpa ett fullt beboeligt hus för under 200 000 kronor. Alltså ett riktigt hus. Inte en stuga eller ett uthus. Ett hus. Att kunna lägga pengar på annat än bara boende är en känsla av frihet. Pendlingstiden för att komma till och från arbetet ligger långt under de tider folk i storstäder tycker är rimliga. På två timmar har du tagit dig både till och från arbetet. Hur många är det som tänker på det viset?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...