....att erkänna. Och jag gör det. Utan omsvep. Utan konstigheter. Inga bortförklaringar. Bara rakt av. Rätt ut liksom. Nu. Jag har aldrig haft och kommer förmodligen aldrig få gröna fingrar. Så. Det kändes skönt att få ur sig sanningen. Till slut. För den ihärdige läsaren är det ingen nyhet att jag haft svårt att få till några gurkplantor. De har liksom dött. En efter en. I fjol blev det inte en enda hemgurka. Trots minst 100 satta frön. Hur det blir i år? Förmodligen likadant. Ställde en fråga tidigare i vår/vinter. När ska man ta av locket till "drivlådan"? Vad jag fick till svar? Typ tystnad. Så jag tog ett eget initiativ och tog bort locket när plantorna vek sig dubbel i lådan. Eftersom man sagt till mig att man måste plantera om plantorna när de kommit upp en bit så gjorde jag det. Hur lång en bit är vet jag dock fortfarande inte. Men. Plantorna blev omplanterade. Och överlevde. Tills nu. Nu har de flesta dött. Igen. Av cirka tio gurkplantor är det två som fortfarande står upp. Någorlunda.

Men ärtorna mina vänner. Ärtorna. De gillar nog mig. I alla fall lite. De överlevde det låga taket i lådan. De klarade omplanteringen galant. Och de verkar tycka livet är så bra som det kan bli när man lever med en svartfingrad odlare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...