Efter en resa på knappt 40 mil, med endast mig själv som sällskap, rattade jag in på parkeringen till kliniken där min axel ska lagas. Jag kan säga så här. Att skriva ner vägbeskrivningen på en papperslapp är inte jättebra. Inte när man själv ska både läsa och köra. Men jag åkte i tid så....

Här ligger solen på marken.

Efter lite väntan blev jag inkvarterad  i en egen "kuppe". Det är en mysig liten klinik det här. Stenvalv i entrén, parkettgolv överallt, spegeldörrar och sjukt djupa fönstersmygar.

Middagsbrickan hade en liten överraskning, en chokladbit! Annars är det tråkigt att ligga på sjukhus, oavsett om det kallas klinik eller sjukhus. Men det klart. Här har man tråkigt i en mysig miljö.

Kvällsfika.

I morgon är det operationsdags. Har inte en aning om när men vad spelar det för roll. Jag har liksom ingen tid att passa. Det enda jag ska göra är att duscha mig hyfsat steril. I ett badrum med ett av de fräckase badrumsskåp jag sett. Skulle vilja ha ett sånt hemma.

Det går från golv till tak. Eller är det från tak till golv? Får plats en hel del där. Både nödvändiga och mindre nödvändiga prylar.

Om man frågar någon om vederbörande kan tänka sig att ta ett eller flera kort vid ett specifikt tillfälle, är man alldeles galen då? Jag menar så galen att man riskerar att aldrig mer bli utsläppt. Att männen man skämtade om i sin ungdom faktiskt kommer och hämtar en, med den där högst märkliga skjortan som har väldigt långa ärmar. Eller är det alldeles normalt att man fotar det mesta? Tar tacksamt emot svar, omgående!