....att erkänna. Och jag gör det. Utan omsvep. Utan konstigheter. Inga bortförklaringar. Bara rakt av. Rätt ut liksom. Nu. Jag har aldrig haft och kommer förmodligen aldrig få gröna fingrar. Så. Det kändes skönt att få ur sig sanningen. Till slut. För den ihärdige läsaren är det ingen nyhet att jag haft svårt att få till några gurkplantor. De har liksom dött. En efter en. I fjol blev det inte en enda hemgurka. Trots minst 100 satta frön. Hur det blir i år? Förmodligen likadant. Ställde en fråga tidigare i vår/vinter. När ska man ta av locket till "drivlådan"? Vad jag fick till svar? Typ tystnad. Så jag tog ett eget initiativ och tog bort locket när plantorna vek sig dubbel i lådan. Eftersom man sagt till mig att man måste plantera om plantorna när de kommit upp en bit så gjorde jag det. Hur lång en bit är vet jag dock fortfarande inte. Men. Plantorna blev omplanterade. Och överlevde. Tills nu. Nu har de flesta dött. Igen. Av cirka tio gurkplantor är det två som fortfarande står upp. Någorlunda.

Men ärtorna mina vänner. Ärtorna. De gillar nog mig. I alla fall lite. De överlevde det låga taket i lådan. De klarade omplanteringen galant. Och de verkar tycka livet är så bra som det kan bli när man lever med en svartfingrad odlare.