Hur hamnade vi på en liten ort? Vi som var födda och uppvuxna i en stad. Kanske var det vyer som denna som lockade?

Eller som denna?

Eller var det en strävan efter att ha nära till fritidsaktiviteter som fiske.

Vi tröttnade på all stress vi levde i. Stress över ekonomi, att inte ha tid för varandra, att försöka hitta utflyktsmål där inte ”alla andra var” samtidigt och otryggheten av att vara så anonym. Vi bestämde oss för att prioritera livskvalité. Drömmen var att ge våra barn möjligheten att mötas av en förälder när skolan slutade. Att ha möjlighet att göra annat än bara arbeta och bo.

Vi åkte säkert 100 mil i vårt letande efter det perfekta huset med det perfekta läget till det perfekta priset. Av en slump hamnade vi på den ort vi i dag bor på. Här fanns många hus och lägen att välja mellan. Prisklassen var något vi som dåvarande storstadsbor skrattade åt. Något vi inte trodde var sant. Mellan 50 000-300 000 kronor för ett fullt beboeligt hus. Inga hakar. Inga konstigheter. Med närheten till tre städer i varierande storlekar kändes det tryggt att köpa hus här. Hittade vi inget jobb på plats skulle det fungera att pendla. Skulle vi ångra vår flytt och inte få huset sålt skulle det inte vara någon katastrof, ekonomiskt alltså. Tio år senare har vi inte en enda dag ångrat vårt steg att flytta.

När vi bestämt oss för att flytta hit tog vi kontakt med kommunen för att sätta upp vår yngsta dotter i förskolekön. Detta var helt onödigt. Det existerade inga köer till förskolan. Det gör det inte i dag heller för den delen. Övriga barn ville spela något instrument. Inga problem. I den här kommunen får alla barn som vill prova på ett instrument göra det, utan att stå i kö först. Oavsett vad du vill göra så är det inga köer, inte ens i matvaruaffären. Om man frågar en infödd ortsbo tycker de nog att det visst brukar vara kö på Ica. Men tre personer med 5-10 varor var framför dig är inte en kö i mina ögon. Det är ett sätt att mötas en stund.  

Möten sker även ute i naturen. Vid en stubbe. Vid ett vindskydd. Vid en sjö. För när man bor så här så möts man. Säger hej. Pratar en stund. Ser varandra. Det är värt så mycket mer än dom mil vi har till shoppingcentran och krogliv.