Hur hamnade vi på en liten ort? Vi som var födda och uppvuxna i en stad. Kanske var det vyer som denna som lockade?

Eller som denna?

Eller var det en strävan efter att ha nära till fritidsaktiviteter som fiske.

Vi tröttnade på all stress vi levde i. Stress över ekonomi, att inte ha tid för varandra, att försöka hitta utflyktsmål där inte ”alla andra var” samtidigt och otryggheten av att vara så anonym. Vi bestämde oss för att prioritera livskvalité. Drömmen var att ge våra barn möjligheten att mötas av en förälder när skolan slutade. Att ha möjlighet att göra annat än bara arbeta och bo.

Vi åkte säkert 100 mil i vårt letande efter det perfekta huset med det perfekta läget till det perfekta priset. Av en slump hamnade vi på den ort vi i dag bor på. Här fanns många hus och lägen att välja mellan. Prisklassen var något vi som dåvarande storstadsbor skrattade åt. Något vi inte trodde var sant. Mellan 50 000-300 000 kronor för ett fullt beboeligt hus. Inga hakar. Inga konstigheter. Med närheten till tre städer i varierande storlekar kändes det tryggt att köpa hus här. Hittade vi inget jobb på plats skulle det fungera att pendla. Skulle vi ångra vår flytt och inte få huset sålt skulle det inte vara någon katastrof, ekonomiskt alltså. Tio år senare har vi inte en enda dag ångrat vårt steg att flytta.

När vi bestämt oss för att flytta hit tog vi kontakt med kommunen för att sätta upp vår yngsta dotter i förskolekön. Detta var helt onödigt. Det existerade inga köer till förskolan. Det gör det inte i dag heller för den delen. Övriga barn ville spela något instrument. Inga problem. I den här kommunen får alla barn som vill prova på ett instrument göra det, utan att stå i kö först. Oavsett vad du vill göra så är det inga köer, inte ens i matvaruaffären. Om man frågar en infödd ortsbo tycker de nog att det visst brukar vara kö på Ica. Men tre personer med 5-10 varor var framför dig är inte en kö i mina ögon. Det är ett sätt att mötas en stund.  

Möten sker även ute i naturen. Vid en stubbe. Vid ett vindskydd. Vid en sjö. För när man bor så här så möts man. Säger hej. Pratar en stund. Ser varandra. Det är värt så mycket mer än dom mil vi har till shoppingcentran och krogliv.

 

Kollega

9 maj 2012 16:53

Jag som infödd,har varit ute i förskingringen en vända. Valde dock att återvända med min familj av just dom skäl du anger. Kanske framför all det där med att vara anonym. Fördelarna med att inte vara det överväger vida motsatsen. Två av mina barn har också valt att stanna här som vuxna.Det tredje bor inte heller långt bort.Härifrån får dom bära ut mig med fötterna före.

ÄlgEva

11 maj 2012 10:15

Jo, nog blir jag kvar här!

 

Steve

10 maj 2012 08:46

När jag såg bilden av rödingen så förflyttades jag plötsligt 50 år tillbaka i tiden och satt med pimpelspö i handen, stirrande ner i borrhålet, väntande med spänning på det där lilla rycket. Röding är min absoluta favoritfisk. Det finns delikatessaffärer här nere som påstår sig sälja fjällröding, men inte köper jag deras "bleka kopior". Däremot hittade vi en kopia av "mitt Ångermanland" i VästerNärke och där bor vi nu, och för evigt.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

11 maj 2012 10:13

Har man ätit "riktigt" röding glömmer man det inte, man längtar till nästa gång. Visst är det trevligt att hitta en plats att bo på där man känner sig hemma!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...