Vaknade med en enda tanke i huvudet. Jag måste ringa sjukhuset och säga att jag vill utnyttja vårdgarantin. Fick ett brev i går. Ett, vad jag trodde, efterlängtat brev. Brevet med en hälsodeklaration jag skulle fylla i inför min operation. Hahahahahaha, tillåt mig småle. Hur korkad får man vara? Egentligen. Trodde jag verkligen att det skulle gå så lätt? Tydligen. Men ett öppnat kuvert senare och jag var tillbaka på jorden. Förväntad väntetid för din operation är: 4 månader. FYRA månader! Jodå, så jag ringde i dag. För att nyttja vårdgarantin. Men se, det gick inte så lätt inte. Kvinnan i andra änden gjorde väldigt klart för mig att även de landstingsanställda behövde ha semester. Blev man uppsatt för operation i maj fick man vackert räkna med att vänta. Det vet väl alla att sjukhuset stänger i tio veckor för semester under sommaren. Eller? Jag visste inte det. Och förresten, inte bara sjukhuset jag hör till. Nej då, alla sjukhus i hela Sverige stänger över sommaren. Så det så! Hon hade förmodligen fastnat med håret i fönen på morgonen. Eller så var det slut på kaffet. Eller så blåste det motvind när hon skulle vindsurfa till jobbet. Eller kanske hade någon stoppat en kardborre i hennes byxor. Oavsett vad som hänt eller inte så var hon på ett uruselt humör och det gick ut över mig. Men skam den som ger sig. Vet man vad man vill gäller det att se till så det blir så. Bästa sättet att bota sura människor är att vara glad själv. Jag strök henne medhårs, klappade henne på axeln, höll med henne på det mesta. Men inte på allt. Och. Hon gick med på att ringa ett sjukhus i ett annat län. Om jag nu kunde tänka mig att åka dit, sa hon lite snäsigt. Efter någon timme stod det klart. Nästa torsdag läggs jag in på ett sjukhus en bra bit hemifrån för att opereras på fredagen. Se där hur det kan gå när man bestämmer sig för att vara lite snäll. 

Strax efter att min operation blev bestämd ringde skolläkaren. Yngsta dottern ska till ortopeden. Jopp. Hon också. Snart är hela familjen inskriven där. En misstänkt skolios ska kollas upp.

När alla telefonsamtal var avklarade var det dags att gå på barndop. Något försenad var jag allt. Missade själva dopandet men jag fick se alla hattar. Men alltså allvarligt. Vad är det med kungligheter och hattar? Silvia försvann bakom en enorm skapelse.

Kan du se henne?

Carl Philip hade en anna typ av hatt intill sig. Tänk dig att sitta och stirra rätt in i den en hel dopakt. En kunglig sådan.

Nog hade man känt sig lite lätt "dissad".

Silvia hade en hatt som "experterna" kallade "passande för tillfället". Jag vet inte det jag.

Kallas det där verkligen för hatt?

Viktorias hatt var väl mer en liten och nätt "pillerburk". Så där käckt på sned.

Men barnen som var på klassresa till huvudstaden tyckte i alla fall att den både var fin och rolig.

Jag vet att kvaliteten på bilderna definitivt inte är den bästa men det blir så när man knäpper kort på tv-bilden. Jag var ju inte direkt på plats. Fick ingen inbjudan liksom.