Vaknade med en enda tanke i huvudet. Jag måste ringa sjukhuset och säga att jag vill utnyttja vårdgarantin. Fick ett brev i går. Ett, vad jag trodde, efterlängtat brev. Brevet med en hälsodeklaration jag skulle fylla i inför min operation. Hahahahahaha, tillåt mig småle. Hur korkad får man vara? Egentligen. Trodde jag verkligen att det skulle gå så lätt? Tydligen. Men ett öppnat kuvert senare och jag var tillbaka på jorden. Förväntad väntetid för din operation är: 4 månader. FYRA månader! Jodå, så jag ringde i dag. För att nyttja vårdgarantin. Men se, det gick inte så lätt inte. Kvinnan i andra änden gjorde väldigt klart för mig att även de landstingsanställda behövde ha semester. Blev man uppsatt för operation i maj fick man vackert räkna med att vänta. Det vet väl alla att sjukhuset stänger i tio veckor för semester under sommaren. Eller? Jag visste inte det. Och förresten, inte bara sjukhuset jag hör till. Nej då, alla sjukhus i hela Sverige stänger över sommaren. Så det så! Hon hade förmodligen fastnat med håret i fönen på morgonen. Eller så var det slut på kaffet. Eller så blåste det motvind när hon skulle vindsurfa till jobbet. Eller kanske hade någon stoppat en kardborre i hennes byxor. Oavsett vad som hänt eller inte så var hon på ett uruselt humör och det gick ut över mig. Men skam den som ger sig. Vet man vad man vill gäller det att se till så det blir så. Bästa sättet att bota sura människor är att vara glad själv. Jag strök henne medhårs, klappade henne på axeln, höll med henne på det mesta. Men inte på allt. Och. Hon gick med på att ringa ett sjukhus i ett annat län. Om jag nu kunde tänka mig att åka dit, sa hon lite snäsigt. Efter någon timme stod det klart. Nästa torsdag läggs jag in på ett sjukhus en bra bit hemifrån för att opereras på fredagen. Se där hur det kan gå när man bestämmer sig för att vara lite snäll. 

Strax efter att min operation blev bestämd ringde skolläkaren. Yngsta dottern ska till ortopeden. Jopp. Hon också. Snart är hela familjen inskriven där. En misstänkt skolios ska kollas upp.

När alla telefonsamtal var avklarade var det dags att gå på barndop. Något försenad var jag allt. Missade själva dopandet men jag fick se alla hattar. Men alltså allvarligt. Vad är det med kungligheter och hattar? Silvia försvann bakom en enorm skapelse.

Kan du se henne?

Carl Philip hade en anna typ av hatt intill sig. Tänk dig att sitta och stirra rätt in i den en hel dopakt. En kunglig sådan.

Nog hade man känt sig lite lätt "dissad".

Silvia hade en hatt som "experterna" kallade "passande för tillfället". Jag vet inte det jag.

Kallas det där verkligen för hatt?

Viktorias hatt var väl mer en liten och nätt "pillerburk". Så där käckt på sned.

Men barnen som var på klassresa till huvudstaden tyckte i alla fall att den både var fin och rolig.

Jag vet att kvaliteten på bilderna definitivt inte är den bästa men det blir så när man knäpper kort på tv-bilden. Jag var ju inte direkt på plats. Fick ingen inbjudan liksom.  

 

Steve

24 maj 2012 07:39

"stryka medhårs" och "hålla med" är en strategi som biter på även på de värsta stollar.
Tänk om vi alla skulle börja vara snälla mot varandra. Då kraschar väl alla system.

ÄlgEva

24 maj 2012 17:58

Du har helt rätt! Systemkrasch! Men, det gäller att behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Trist bara att inte alla som har ett typ av serviceyrke har förstått det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...