Det tillverkas skyltar i vårt kök. Skyltar där några få ord ska sammanfatta vad många i vår kommun känner.

Det är märkligt vad ett så illa omtyckt förslag kan locka fram känslor och engagemang. Känslor som bitvis går långt förbi sans och förnuft. Att kommuninnevånarna gav sig på varandras orter tyckte jag var tråkigt och fullständigt onödigt. Att det dessutom skedde i ett så pass tidigt skede förvånade nog fler än mig. Men det som rullat i radio och tv i dag är inte bara tråkigt och onödigt, det är ren och skär idioti. Efter en artikel i en lokaltidning lämnades det en kommentar på nätet. En kommentar som går långt över vad som är acceptabelt. En kommentar som, i media, kallas för ett förtäckt mordhot. Att i det här läget försöka bedriva några som helst protester mot det framlagda förslaget känns tungt. Först måste man få folk att förstå att inte någon av oss som stridit under alla dessa veckor står bakom kommentaren. Sedan måste man försöka bygga upp någon sorts trovärdighet igen. Bygga upp allt som en enda människa förstört genom att i ren ilska eller frustration skriva en illa komponerad kommentar. Anonymt dessutom.        

Det blev en premiär utan riktigt slutresultat. Men jag ger mig inte. I år ska det ske. I år ska jag se mer än spår av den bruna.

Resan till skogen började bra. Spår på vägen. En indikation på att det fanns hopp. Typ.

Sedan gick resan genom lera. Och mer lera. Och så mycket lera att det bitvis var tveksamt om vi skulle ta oss fram. I alla fall om man ska tro ena tonårsdottern. Hon satt som förstelnad. Tomt stirrandes framför sig. Rädd. För vad? Tja, vad vet jag. Kanske för att vi skulle köra fast eller köra av vägen. Men med en säker förare var det liksom aldrig några problem. Som jag ser på saken. Vi kom fram. Och parkerade bilen. Det var nu vi skulle promenera en bit. Hur lång visste jag inte då. Men att kliva ur bilen mitt i skogen och börja promenera, mot okänt mål, är inte riktigt min melodi. Att vår personliga guide dessutom hade bössan hängd över axeln gjorde inte saken lättare. Eller mindre läskig. Visst. En viss trygghet är det att ha med någon som kan skjuta, om det skulle behövas. Men ändå. I skogen är det så vitt jag vet fullt med älgar. Älgar som utan problem kan komma väldigt nära innan man ser eller hör dom. Det vet jag.

Vi kom fram. Inte en enda älg såg vi. Tack och lov. Men. Precis när vi kom fram till kojan lyfte en kungsörn från marken strax framför oss. Det är mäktiga fåglar dom där örnarna. Efter lite "ååå, vad fränt" och "fasen vad läckert" var det dags att sätta sig och vänta. Vänta på den bruna. Och titta på solen som sakta försvann bakom berget. Att göra det tyst, timme efter timme var inte lätt. Alls. Det gick faktiskt inte. Vi viskade, häste och skrattade. Tills ena tonårsdottern såg ett djur.

Två gånger var räven fram. Men inga andra djur. Inte så mycket som en ekorre visade sig. Men vi blev tysta i alla fall. Det var som det behövdes att något djur visade sig för att vi skulle vara tysta. Plötsligt hördes ett knakande. Ett krasande ljud. Tydligt. Så där som det låter när man krossar ben. Sedan blev det tyst. Och mörkt. Det var dags att gå tillbaka till bilen. Mitt ute i ingenstans skulle vi alltså promenera. Med vetskapen om att något  precis krossat ben, med sina tänder. Hjärtat dunkade, hårt och med dubbla slag. Vilket djur skulle komma fram först? Älgen? Den bruna? Eller skulle vi hinna till bilen? Utan att möta ett enda djur. Vi hann.

Nästa gång. För det blir en nästa gång. Då kanske vi ser den bruna. Om vi kan vara tyst.        

En till premiär ar avklarad.

Nu ska jag iväg på en annan premiär. Vad det är talar jag om efteråt. Så det så:-)

Det var fasligt vad många av er som är in här som håller till i osynlighetsbranschen. Inte kan det väl vara så illa att ni inte tycker ni besitter några kunskaper? Medan ni inte berättade om era kunskaper besökte jag ett sjukhus i en stad inte helt nära mig. Ett sjukhus där jag möttes av en hopramlad person utanför entrédörrarna. Visserligen måste det vara ett idealiskt ställe att ramla ihop på. Nära till hjälp och vård. Kan man tro. Men de som till slut kom med en bår gjorde sig ingen brådska. Alls. Kanske hade det gått fortare om personen i fråga hade ramlat ihop ett kvarter bort. Då hade ambulansen hämtat. Nåväl. Sittandes i väntrummet bland andra väntande blir så en äldre kvinna uppropad. Med hjälp och stöd från sin son kliver kvinnan upp, lite lätt vinglig, och börjar gå. Efter några steg hör jag sköterskan säga "men ojsan, tant tappar kjolen" och fortsätter med "ni måste ha gått ner i vikt". Kvinnans svar fick samtliga i väntrummet att brista ut i ett högt och hjärtligt skratt. Vad kvinnan sa? "Det är väl för jag har suttit här länge".

När det blev min tur hade inga kilon tappats. Nu skulle röntgensvar meddelas. Plan för fortsatt behandling skulle planeras. Sist jag var där nämndes det något om en bedövningsblokad i axeln. För att säkerställa diagnosen om inte röntgen visade något. Då kändes det bra. Bra att det fanns andra vägar att gå för att hitta felet. Men som sagt, det var då. När den där sprutan var långt bort.

   Om du inte tänkte på nålens storlek ber jag dig titta igen. Den var av häststorlek! Och den skulle in i min axel. Jag andades. Kanske inte speciellt djupt. Kanske inte speciellt avslappnat. Men jag andades. Och doktorn stack. 

Många stick blev det innan han träffade rätt. Men. Jag håller inte doktorn ansvarig för alla stick. Det gör jag inte. Jag håller den icke samarbetsvilliga axeln ansvarig. Den som envetet spände sig. Hela tiden. Däremot kan jag så här i efterhand tycka att doktorn gjorde lite fel. Man kan kalla det för ett litet övergrepp. Man kan kalla det för brist på respekt för patienten. Man kan kalla det för yrkesskicklighet. Eller något annan om man vill det. Men att spruta in något som jag ända från början varit så mycket emot utan att ens fråga tycker inte jag är snällt. Hur det gick med diagnosen? Jodå, senan i axeln är skadad.         

Frågorna har kommit och gått under de år jag har bloggat. Framför allt vill folk veta varför jag bloggar. Att svara på det är inte det enklaste. Anledningen till att jag började blogga tillskriver jag ena tonårsdottern. Kanske var det att hon ville veta vad vi gjorde här hemma när hon och andra tonårsdottern bodde på annan ort under första gymnasieåret. Kanske ville hon utmana mig. Se om jag skulle våga.

Jag tycker om att skriva. Har nog alltid skrivit, på ett eller annat sätt. I dag har det blivit en vana. Att skriva några rader här. Som den korpbloggerska jag är tycker jag det är roligt med nya möten med andra bloggare. Via bloggar eller i verkliga livet. Nu har jag i och för sig inte träffat mer än en bloggvän. Men det gör jag gärna om. Vi hade en trevlig stund där på fiket. När vi väl hade hittat dit.

I dag slog det mig vilken otrolig nytta man kan ha av nya kontakter. Ja, naturligtvis även av gamla. Tack vare en bloggväns kunskaper kände jag mig trygg i min behandling av Vilja. Tack snälla du! Det gjorde att jag undrar vilka andra kunskaper som tittar in här. Så nu ber jag er. Skriv en kort kommentar om vilka kunskaper just du besitter. Självklart går det alldeles utmärkt att vara anomym! Huvudsaken är att du skriver. Vem vet. Vi kanske är en samling reketforskare och blivande nobelpristagare som hänger här. Jag är gymnasieekonom, barnskötare och undersköterska. Vad är du?

Det finns ett gammalt talessätt som säger att veden ska vara klar till påsk. Om veden blir klar på skärtorsdagen då? Räknas det som den var klar till påsk? Jag hoppas det. Men att fnula med veden i år har inte varit lätt. Så fort maken ens funderat på att gå ut på vedbacken har det börjat toksnöa. På tvären. I två minuter.

Påskhelgen går mot sitt slut. Och det är tur. Jag orkar inte med mer ätande. Men jag har funderat på en sak. När är det läge att sluta med påskäggsletande? Vid vilken ålder? Finns de ens någon ålder när man borde sluta? Vi hade fyra yra varelser som sprang runt här på påskafton, letandes påskägg. Ålder på dessa varelser? Spannet gick från 11 till 21 år. Och jag kan säga att de hade lika roligt allihop. Oavsett ålder. Funderade ett tag på att gömma även Vilda men hon fick inte plats i ägget.

Aprilvädret har verkligen varit just aprilväder. Fullt ut. Strålande sol ena minuten och full hagelstorm nästa.

Det gör att ingenting torkar upp ute. Vart man än tittar är det lera och vattenpölar. Vet inte om det har varit så de andra åren också eller om jag lägger märke till det mer nu när vi har en liten som envisas med att ramla på de mest olämpliga ställena. För några dagar sedan snubblade hon ner i en liten vattenpöl. Resultatet blev en dyngsur hund. I dag vurpade hon rakt ner i en lerpöl.

Vintern är slut och som vanligt dyker det upp både det ena och det andra när snön försvinner. Men jag måste säga att jag tar hellre lite skräppapper, gamla ölburkar och högar med hundskit än det här:

Sorkarna har fräst runt och förstört ALLT i dess väg. Rabatten med påsk- och pingstliljor liknar mer ett potatisland än en blomsterrabatt. Det är fåror och hål överallt! 

Hoppas ni haft en skön påsk med lagomt mycket mat och godis.

Hur ofta funderar du på vad som gömmer sig bakom en rubrik? Vilka följder det fick för de inblandade? Jag menar en rubrik som den här: Kvinna påkörd av bil. Just den här rubriken klev rakt in i vår hall på förmiddagen i dag. Andra tonårsdottern kommer in i hallen, klart berörd. Av någonting. Jag är i full färd med att försöka dammsuga. Jag ser hennes ansiktsuttryck. Jag hör lösryckta fragment. "......påkörd...". "....död". Mer hör jag inte. Dammsugaren överröstar henne. Yngsta dottern hade två minuter tidigare gått ut genom dörren med Vilja. Det hann fara en hel del tankar genom huvudet innan jag nådde dammsugaren så jag kunde stänga av den. När jag håller om den förtvivlade tonårsdottern hör jag "....L och Lucas....", "Lucas är död" och "L har åkt iväg med ambulansen". L är namnet på kvinnan bakom rubriken. Lucas är namnet på hunden hon var ute på promenad med. I det läget var det nästan så jag inte vågade fråga om hon visste hur det hade gått för L. Det blev några brutna tår. Så man kan säga att det gick bra för L. Fysiskt. Lucas däremot gick det alltså inte bra för. Så. Bakom en liten svart rubrik sitter det nu en familj som sörjer sin älskade hund. Och ja. Det var tur att det var hunden och inte L. Men. Det var ändå en familjemedlem.   

Tänk, inte kunde jag tro att vårt nya lilla liv skulle falla så väl in i vår familj och speciellt i mitt. Hon har förstått precis vad jag behöver.

En fullfjädrad älgdräpare är vad hon är, vår Vilja.

Det är bråda dagar nu. Påsken närmar sig med stormsteg. Det putsas och pyntas. För att bli klar i tid. Jag tog mig en provtur tidigare i dag.

Döm om min förvåning när jag sladdade förbi en lösspringande hund i diket. Som tur var hade jag kvar Äsch koppel så att fånga in och hålla kvar hittehunden tills ägaren kom var inga problem. Det enda problemet var att hunden hade rullat sig i något. Något som definitivt inte luktade hallon. Alls. Det blev nog ett påskbad för den hunden.

Ha en riktigt skön påsk och ät allt ni orkar. Det tänker jag göra!