Det var fasligt vad många av er som är in här som håller till i osynlighetsbranschen. Inte kan det väl vara så illa att ni inte tycker ni besitter några kunskaper? Medan ni inte berättade om era kunskaper besökte jag ett sjukhus i en stad inte helt nära mig. Ett sjukhus där jag möttes av en hopramlad person utanför entrédörrarna. Visserligen måste det vara ett idealiskt ställe att ramla ihop på. Nära till hjälp och vård. Kan man tro. Men de som till slut kom med en bår gjorde sig ingen brådska. Alls. Kanske hade det gått fortare om personen i fråga hade ramlat ihop ett kvarter bort. Då hade ambulansen hämtat. Nåväl. Sittandes i väntrummet bland andra väntande blir så en äldre kvinna uppropad. Med hjälp och stöd från sin son kliver kvinnan upp, lite lätt vinglig, och börjar gå. Efter några steg hör jag sköterskan säga "men ojsan, tant tappar kjolen" och fortsätter med "ni måste ha gått ner i vikt". Kvinnans svar fick samtliga i väntrummet att brista ut i ett högt och hjärtligt skratt. Vad kvinnan sa? "Det är väl för jag har suttit här länge".

När det blev min tur hade inga kilon tappats. Nu skulle röntgensvar meddelas. Plan för fortsatt behandling skulle planeras. Sist jag var där nämndes det något om en bedövningsblokad i axeln. För att säkerställa diagnosen om inte röntgen visade något. Då kändes det bra. Bra att det fanns andra vägar att gå för att hitta felet. Men som sagt, det var då. När den där sprutan var långt bort.

   Om du inte tänkte på nålens storlek ber jag dig titta igen. Den var av häststorlek! Och den skulle in i min axel. Jag andades. Kanske inte speciellt djupt. Kanske inte speciellt avslappnat. Men jag andades. Och doktorn stack. 

Många stick blev det innan han träffade rätt. Men. Jag håller inte doktorn ansvarig för alla stick. Det gör jag inte. Jag håller den icke samarbetsvilliga axeln ansvarig. Den som envetet spände sig. Hela tiden. Däremot kan jag så här i efterhand tycka att doktorn gjorde lite fel. Man kan kalla det för ett litet övergrepp. Man kan kalla det för brist på respekt för patienten. Man kan kalla det för yrkesskicklighet. Eller något annan om man vill det. Men att spruta in något som jag ända från början varit så mycket emot utan att ens fråga tycker inte jag är snällt. Hur det gick med diagnosen? Jodå, senan i axeln är skadad.         

 

Ellenor N

12 april 2012 11:13

Jag läser din blogg i stort sett dagligen, men är kass på att lämna komentarer!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...