...göre sig icke besvär här! Två av tre skotrar stals i natt. Förövarna klev helt sonika in i hallen och tog nycklarna, fast vi var hemma. Tyckte jag hörde något men var inte säker så jag satt kvar ett tag. Men någonting kändes fel. Jag anade ugglor i mossen. Klev upp från soffan och gick ut i köket bara för att se tre skumma typer som står och fipplar med våra skotrar alldeles utanför fönstret. Arg som en bålgeting rusade jag ut genom ytterdörren, svor en väldigt lång ramsa samtidigt som jag ifrågasatte vad sjutton de höll på med. I samma sekund som jag hämtar andan får de igång två av tre skotrar och kör som vettvillingar från gården. Pulsen jag hade då var nog farligt hög. Extremt hög om vi ska vara petig. Två timmar senare ser jag förövarna och våra skotrar. De står och pratar med varandra. Ytterligare en väldigt lång ramsa svordommar lämnar min mun. Jag skriker i ren ilska att de kan dra dit pepparn växer och att de ska ge f#n i våra skotrar. Kan säga så här. Det hjälpte inte ett dugg. De drog iväg. Igen. Någon timme senare ringer telefonen. En av skotertjuvarna ringer för att höra om vi någonsin haft problem med trotteln (?) på den gula skotern och vad vi i sådant fall gjort för att lösa problemet. Skitstöveln ringer alltså hit och vill ha hjälp! För tredje gången på bara några timmar svär jag ohejdat mycket och fult innan jag ber f#nskapet dra åt det betydligt varmare stället som finns i riktning nedåt och slänger på luren. Finns det någon som tvivlar på att jag var nära att explodera när det någon timme senare knackar på dörren och f#nskapet som jag tidigare pratat med i telefonen står utanför, hållandes ett skoterstyre med två lösa vajrar och säger "ni kan ta tillbaka den här skotern" och kastar in styret på hallgolvet? Jag blev galen. Jag skrek. Jag hotade och jag svor.

Och jag vaknade upp ur en av de mest intensiva drömmar jag haft på länge. Jag var genuint arg. Så arg att jag fick ont i huvudet. Inte blev jag mindre arg när jag konstaterade att det skulle dröja en och en halv timme innan klockan skulle ringa. Och jag kunde omöjligt somna om. Jag var för arg. Ilskan la sig, till slut. Men gissa om den fick ny fart när ena tonårsdottern ringer och undrar om jag sett ena skoternyckeln. Hon hittade den inte. Hade letat överallt men den fanns inte. Först blev jag arg. Sedan blev jag tveksam. Hade drömmen hänt? På riktigt? Var det så att någon eller några hade varit inne hos oss och tagit skoternycklarna men inte tagit skotrarna? Jag ringde upp tonårsdottern lite senare för att höra om nyckeln var återfunnen. Självklart var den det. Den låg i pojkvännens skoterbyxor, ca tio mil härifrån. Vad har jag då lärt mig av detta? Skoternycklarna förvaras hädanefter på hemlig plats. En plats som endast jag vet vart den är. Orkar inte med det här en natt till.

 

Evalena

16 januari 2013 22:00

AAAAAAAAAARRRRRRRRRGGGGGGGGHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!

HERREGUD! Jag hade ju hjartat i halsgropen och ett farligt hogt blodtryck innan jag kom till biten under bilden. Din fuling!

Du ar handelsevis inte gravid igen? ;)

http://argbiggan.wordpress.com

ÄlgEva

16 januari 2013 22:11

Du är rolig du, gravid??!! Efter fyra har jag lärt mig läxan! Dessutom börjar jag se ljuset i tunneln så fler barn, inte en chans! Håll med om att det var en helt sjuk dröm. Jag var arg långt in på fm....

 

Lotta

17 januari 2013 14:18

Men guuud, ibland är du bara för jobbig! Mycket han jag tänka innan jag kom fram till drömmen. Jag tänkte... kan inte händai er lilla by!!! Fy!!! ;)

ÄlgEva

17 januari 2013 17:04

Tihi! :-) Men visst gjorde jag det bra som inte sa något när vi pratades vid!?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...