En vecka har gått. En vecka av svängningar, full fart, glädje, funderingar, eftertanke, oro, självinsikt och vila. Oron är inte borta. Den finns i allra högsta grad. Vad jag oroar mig över? Att inte själv få bestämma vad jag mår bäst av. Att inte få bestämma vart jag vill vara. För är det något jag lärt mig det senaste året så är det att inte lita blint på vad som sägs. Det kan svänga fort. Eller precis när man tycker att allt verkar bra, när man har landat. Det är just det jag är rädd för nu. Att allt ska förändras. Precis när jag funnit mig till rätta. När jag känner att jag börjat andas. Men. Jag ska försöka stänga av. Jag ska leva i nuet. Njuta av utmaningen jag befinner mig i. Jag ska vara blind för det negativa som kan tänkas passera mitt liv. För det är precis det. Det ska bara passera. Inte stanna kvar. Däremot ska jag hålla hårt i positiva händelser. Glädjas åt det lilla. Som jag gjorde när jag tittade igenom bilderna från 1:a adventshelgen och hittade det här suddiga kortet. 

Ett perfekt fångat ögonblick! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...