Vilken dag! Den började lite trevande. Fortsatte med en skvätt panikkänsla. Övergick i förvåning. Växlade till glädje. Sen. Sen gick dagen i 180 knyck. Hela tiden! Men jösses så roligt. Och givande. Och intensivt. Och så fullständigt utmattande. På ett positivt sätt. Det var längesedan jag kände mig så tom i bollen, samtidigt som jag känner mig överbelastad på samma ställe. Jag har gjort min första dag i en förberedelseklass för invandrarbarn. Och jag kan ärligt säga att jag gör gärna 100 till. Minst. Vilka fantastiskt glada och förväntansfulla barn! Trots att jag inte kan ett enda ord på deras språk och de inte kunde ett enda på mitt språk har vi pratat och skrattat med varandra hela dagen. Lärt av varandra. Ser fram mot morgondagen. Jag. Som de senaste månaderna bävat för varje ny arbetsdag. Som sovit dåligt och haft ont i magen. Ibland måste man tydligen våga ta ett steg i okänd riktning. Prova på något nytt. Något främmande. Utmana sig själv. Ja, jag vet att det endast gått en dag. Men jag väljer att gå på magkänslan. Den som säger att det här kommer bli bra. För jag mår bättre än jag gjort på länge. 

Pimpelpremiären kom och gick. För vissa blev det en minnesvärd dag, i positiv mening. För oss andra blev det en dag full av frisk luft, mängder av skratt och noll fiskar. Jag minns inte när jag skrattade så hjärtligt och mycket senast. Ökade nog på min livslängd med ett par år. Minst. Våra vänner Bubblan och Bubbelhållaren var med. När Bubbelhållaren, som för övrigt likt mig blev utan fisk, kom med förslaget att nästa som fick en fisk skulle sjunga "Hej tomtegubbar" högt och ljudligt brast det för mig. Jag skrattade så tårarna rann och magen värkte. Såg framför mig hur övriga fiskare på isen vred sina huvuden mot vårt gäng och tittade som vore vi ett gäng förrymda dårar. Mitt i allt detta skrattande hör jag maken säga "jaha", ta ton och börja sjunga "Hej tomtegubbar". Det tog en stund innan vi kunde andas normalt igen, kan jag säga. Men när vi äntligen fann lugnet och slutade skratta hysteriskt, säger Bubbelhållaren "nästa som får upp en fisk får banne mig sjunga "Oops I did it again och rulla på höfterna - samtidigt som fisken dras upp". I det läget var jag nära att veva upp min lina. Jag menar, vem vill rulla på höfterna? Vid den här åldern kan de ju för sjutton gå ur led. Ingen behövde rulla på höfterna eller sjunga heller för den delen. Vi åkte hem. Kanske var det hotet om höftrullningar som fick oss alla att längta hem - samtidigt.

Vardagen startade med raketfart. Jag formligen flög ur sängen när klockan ringde. Med ögon som hängde i knähöjd och ben som vägde ett ton vardera släpade jag mig ner för trappen. Det var liksom lika bra att starta dagen. Hade jag tvekat och suttit kvar på sängkanten är risken stor att jag somnat sittande. Efter några telefonsamtal och ett gäng timmar senare stod det klart. Det här året startar jag med helt andra arbetsuppgifter än jag hade det förra. Jag byter arbetsplats. Jag byter arbetskamrater. Spännande. Pirrigt. Utmanande. Det är visserligen bara tillfälligt. Men ändå. Det är nog precis vad jag behöver. Lite andrum. Lite distans. 

Jag litar på mina barn. Det gör jag. Eller barn. Jag vet inte. Är man barn när man passerat 18 år? Jo, det är man nog. Man är barn hela livet. Mina barn kommer vara det i alla fall. Barn. Hela livet. Men det är jobbigt när barnen växer upp. När de börjar sitt vuxna liv. När de börjar jobba. När de börjar förbereda sig för ett liv utanför mitt. Ändå är det just detta man förberett dom på. Hela uppväxten har liksom gått ut på att förbereda de små liven på att klara sig själva. Vara trygga i sig själva. Våga kliva fram. Ta ansvar.

Myndige sonen tog ett rejält kliv. Han bor i ett annat land. På en ö. Och det går bra. För sonen. Han jobbar "på kontor". Sitter i tryggt förvar. Tonårsdöttrarna däremot. De sitter inte inne på något kontor. Nej då. Den ena har jobbat efter vägarna. Anläggare heter det visst. Hon verkar dessutom tycka om jobbet så risken finns att hon står efter vägarna igen till våren. Och handen på hjärtat. Hur ofta respekterar du vägarbetsskyltarna? Hur ofta sänker du hastigheten när du passerar ett vägarbetsområde? Där min dotter står. Precis. Så ja. Jag är orolig när hon jobbar. Inte för att jag inte litar på henne. Nej då. Det är dom som passerar henne jag har svårt att lita på. Den andra tonårsdottern då? Jag körde förbi henne i dag. När hon jobbade.

Gissa hur det känns att ha en timmerbilskörande unge ute efter vägarna. När det är vinter, mörkt, fullt med djur som kutar över vägen och halt. Lägg sedan till de som inte anpassar hastighet efter väglag, de som kör som de äger vägarna och andra som av en eller annan anledning inte respekterar övriga trafikanter. Det är alltså inte det att jag inte litar på dottern. Inte alls. Men jag är orolig. Det är jag.

Jag vet att mina barn arbetar med det de vill jobba med. Att de trivs. Tycker det är roligt att gå till jobbet. Naturligtvis är det bra. Kanon om man ska vara ärlig. Men det hjälps inte. Jag är orolig. Inte så att jag sitter och äter upp varenda nagel. Jag kan göra allt precis som vanligt. Men tanken finns där. Absolut. Men min oro skulle aldrig få mig att bromsa mina barn. Inte en chans. Då skulle jag tala mot mig själv. Man ska göra det som känns rätt. Råkar det vara så att det som känns rätt dessutom är kul - då är man i mål! Tre av fyra verkar vara i mål just nu i sina liv. Den fjärde är på väg in i tonåren så det som känns rätt och kul i dag är inte det i morgon. För min del vet jag precis vad som känns rätt och kul, om jag tänker på morgondagen. Isfiskepremiär!