När vi bestämde oss för att byta ut stadslivet mot lantlivet fick vi några frågor. "Varför ska ni flytta dit?". Vi bestämde oss för att livskvalité var viktigare än att ha nära till allt. "Vad finns det där?". Mackar, affärer, bibliotek, bank, skola, dagis (ja, jag vet att det heter förskola), tandläkare, distriktssköterska, billiga hus, pizzeria, grill, frisör/frisörska, café, hotell, mitthögskola, bio, otal fiskeställen, hur mycket skog som helst, postkontor, skoterspår utanför husknuten, närhet till tre olika stora städer, möjligheter, lugn och ro. Jag skulle kunna rabbla upp hur mycket som helst. "Finns det jobb där?". Naturligtvis inte hur många som helst eller vilka som helst men ja, jobb finns det. Är man som jag både barnskötare och undersköterska brukar det alltid lösa sig.

I dag, tio år senare, finns definitivt inte allt jag precis rabblat upp kvar. Men det viktigaste finns kvar. Det som är mindre viktigt finns inte allt för långt bort.

En annan kommentar vi fick var "jag skulle då aldrig kunna bo på en plats där alla vet allt om alla". Jag kan det. Och har inga problem med det. Skulle det hända våra barn något är det nästan lika säkert som amen i kyrkan att vi får reda på det. Det finns alltid någon som vet vem som är förälder till vilket barn. Skulle det hända mig eller maken något vet de flesta vilka våra barn är och skulle med största säkerhet ta hand om dem. Om det betyder att grannen eller någon annan pratar om huruvida jag har mascara på mig eller inte när jag är på affären eller att jag har tröjan på avigan när jag handlar så kan jag ta det. Tryggheten är värd så mycket mer än risken att vara byns skvaller en stund.

Efter tio år på landsbygden blir jag på fullaste allvar stressad när jag besöker staden vi tidigare bodde i. Vad som stressar mig? Allt bakgrundsljud. Här kan jag gå ut och lyssna på - tystnaden.  

Ibland tror man att saker och ting är betydligt större än de faktiskt är. En blåsa på tungan tex. Den kan kännas enorm, tills man tittar i spegeln och konstaterar att den knappt syns. Men det här. 

Visserligen är det någon som på ett kreativit sätt löst problemet med vart toapapperet ska hängas. Och för den delen minimerat risken att någon ska ta med sig hållaren hem. Men det ser lite roligt ut.

Här hemma har vi tagit striden vi är mitt i till en helt annan nivå.

Vi skyr inga medel. Vi har liksom blivit en bricka i spelet. 

Skämt och sido. Man behöver lite humorinslag i tillvaron för att orka. I kväll är det möte igen. 

Efter ett telefonsamtal jag hade på förmiddagen började jag fundera. Fundera på varför man så envetet pratar ner den kommun man lever och bor i. Varför man i ett sådant läge väljer att strida så hårt för att bevara bygden. Varför man inte gör vad man kan för att få andra människor att förstå tjusningen med att bo så här. Varför man inte pratar om fördelarna att bo "på sidan om". Jag har inte kommit på några svar. Än. Är det så att det är lättare att prata ner än prata upp? Pratar man ner behöver man inte försvara sig lika mycket. Kanske. Skulle det vara så gäller det att vi som pratar upp bygden pratar högre. På så sätt kanske man kan stoppa upp och vända utflyttningstrenden. Eller?         

Det spelar verkligen ingen roll vilken veckodag det är. Vardag eller helgdag. Alla dagar består av strid och strategier. Oavsett vad jag gör. Oavsett vart jag är.

Kan man titta opartiskt på detta stridande? Kan man låta alla komma till tals? Lyssnar man på alla? Jag är rädd att inget av detta är möjligt snart. Att striden blivit alldeles för infekterad. Alldeles för känslomässig. Självklart finns det två sidor av det mesta. Även i detta fall. Men att inte lyssna på eller respektera de som råkar tycka "fel" tror jag blir allas fall.

När en kommun lägger fram ett förslag som många, drygt 1500 namnunderskrifter säger en del, av kommuninnevånarna ogillar måste man nog stå enade för att nå framgång. Tror jag. Inbillar jag mig. Men när striden mer och mer börjar handla om de olika orterna, inom samma kommun, känns det olustigt. Tråkigt. Visserligen ett senario man varnat för. Att det skulle bli en kamp mellan de olika orterna. Men det var inte i det här skedet. Det var något man var rädd för skulle ske OM förslaget går igenom. 

Jag försöker ladda om. Fokusera på målet. Men det är svårt. Tungt. Och i morgon är det ett nytt möte. Det sista innan beslut ska tas i frågan. Inte ett definitivt beslut men ett inledande beslut. Så. Striden är långt från över. Men den känns tung.        

Jag har länge varit politiskt ofärgad. Har inte sympatiserat mer eller mindre med något parti. Har tyckt en del. Det har jag. Är ganska duktig på det. Röstat har jag också gjort. Varje val. Men inte nödvändigtvis på samma parti. Jag har gått efter vad som passat och stämt bäst in på den livssituation jag har befunnit mig i. Men nu. Nu är det lite annorlunda. Nu gör jag allt för att sätta mig in i politiken. Politiken i den kommun jag bor i. Det är inte lätt. Alls. Man kan säga så här; jag äter, sover och skiter politik snart. Därför var det väldigt skönt att göra någonting helt annat på eftermiddagen. En bekant ringde och ville ha några djur fotade.

Nu kan man luras att tro det var rådjur jag skulle fota. Det var det inte. Men de råkade passera där vi stod.

Det var hans jaktresultat som skulle förevigas. Vad det var för djur? Tja, rävar. Många rävar. Väldigt många. Och några små rackare.

Söta rackare dessutom. Trots att det var så mycket död runt mig var det en befrielse. En trivsam stund. I lugn och ro.

Med lite kattgos i bagaget är energidepåerna påfyllda och redo för fortsatt strid. För strider gör vi. För vår bygd. För våra möjligheter att bo kvar. 

Jag har inte fastnat i en snödriva. Jag har inte blåst bort. Jag har heller inte kört vilse i någon ensligt belägen skog. Jag har bara haft fullt upp. Med möten, påläsning inför möten, familjen och livet i största allmänhet. Vi har speedbakat bullar. Jag och andra tonårsdottern.

Till makens stora förtret. Han som normalt inte äter fikabröd äter bullar. Varje dag!

Vi har speedbowlat. Hela familjen. Och jo då, jag ramlade in på banan igen. Det kan lätt bli så. När man ska göra saker fort. Fort men fel liksom. 

Vem som vann och vem som förlorade tycker inte jag är intressant. Det är väl ändå kvalitetstiden som räknas. Eller?

Vi har matkryssat. Vilket var en ny erfarenhet. Vad det ska vara bra för begriper varken jag eller resten av familjen.

Kanske är det ett led i att slippa kundkontakt. Servitrisen behöver bara hämta lapparna, lämna över dessa till kocken och sedan bära ut den färdiga maten till kunden. Inget snack liksom. Om det gick fortare? Icke!

Nu laddar jag inför nästa informationsmöte som vårt numer maktgalna kommunalråd ska hålla. En vecka kvar tills beslut ska fattas och fortfarande inga svar på våra ställda frågor så nu börjar det brinna i knutarna. För alla!           

Vad är det med oss människor? Egentligen. Hur har det blivit så här? Alltså hur har vi hamnat där vi är nu? Vi köper nytt. Vi byter ut. Vi löser sällan problemen när de dyker upp. Det mesta skjuts på framtiden. Men vems framtid är det vi skjuter allt på?  

Ta det här med draperiet jag sydde. Upphängningsanordningen jag hade tänkt mig fungerade inte så bra som jag trott. I stället för att lösa problemet, fixa så det fungerade köpte jag något annat att hänga upp draperiet på. Det hade säkert gått att lösa. Om jag bara gett det tid. Om jag bara hade tittat på VAD det var som gjorde att det inte fungerade. Men icke. Snabba lösningar. Slit och släng.

En annan sak. Kommunens nyligen framlagda förslag på att lägga ner skolan på orten jag bor. Man ser skolan som en kostnad. Här och nu. Man tittar inte framåt. På vad man kan tjäna i förlängningen. På effekterna en skolnedläggning kan få för bygden. För barnen. Man bygger om och bygger nytt. Slit och släng.

Vi tar ett exempel till. När vi ändå är på gång. Förhållanden. När ett förhållande knakar i fogarna verkar det vara lättare att separera än att titta på vad det är som får det att knaka. Försöka lösa problemet. Man tar sig inte tid. Ger ingen annan tid heller för den delen. Alla är utbytbara. Slit och släng.

Det tjatas om den globala uppvärmningen. Om miljöförstöringen. Vad beror det på? Ja, alltså inte att det tjatas utan att vi är där vi är i dag. En vild gissning - slit och släng.

Ett problem har oftast två sidor. Oavsett vad det gäller. Det kan man se. Om man tar sig tid att titta. Tar man sig tid kan man oftast hitta en lösning. Som håller. Naturligtvis finns det sådant som mår bäst av att avslutas, förändras eller bytas ut. Naturligtvis. Men. Innan man gör det anser jag att man borde titta på alla sidor. Jämföra. Väga för och emot.   

Så var den här då, sportlovsveckan. Veckan då man förväntas vara ute. Ute och sporta, grilla korv, umgås, vila upp sig och ladda om batterierna. Veckan då fjällen invarderas med allsköns löst folk. Men vi stannar hemma. Det är lugnast så. Man kan vara ute på hemmaplan också.

Jag delar hem med fyra andra individer. Individer som inte nödvändigtvis prioriterar på samma sätt. Som när det gäller städning. Där är vi väldigt olika. Jag vill gärna ha det hyfsat städat runt mig. Avtorkad diskbänk och "luddfria" golv hör dit. Till hyfsat städat. Eftersom min arm inte mår speciellt bra blir städingen lite lätt eftersatt. Kan man säga. I går konstaterade jag att hemmet nog mått bra av en liten städning. För så där en vecka sedan. Eftersom jag inte sätter något större hopp till att någon annan ska hamna i ett städhumör bestämde jag mig för att ta tag i det själv. Sportlov eller inte. Sol eller snöstorm. Men alltså... Att städa med endast en fungerande arm tar tid. Typ en dag. Nästan. Och då har jag bara städat nere. En hel dag! Med strålande solsken ute. Naturligtvis. Men nu är det gjort. För den här gången. Eftersom dagen ändå var förstörd kunde jag lika gärna fortsätta. Att göra tråkiga men ack så nödvändiga saker. Som att sy. Det är inte det roligaste jag vet. Och inte är jag speciellt bra på det heller. Kanske det skulle gå lättare om jag fick ha mina saker i fred. Knappnålar är bra att ha. Har jag hört.

Men det går lika bra med synålar. Så det så. Vad jag sydde? Ett draperi. Till andra tonårsdottern. Det ska hänga i hennes dörröppning. Eftersom jag ändå hade symaskinen framme och lite tyg över tänkte jag till. Det borde jag inte gjort. Eller. Jag borde tänkt ett varv till.

Då hade jag kanske kommit på att det inte skulle bli så bra. Men jag provade i alla fall.        

Det är många möten att gå på nu. Väldigt många. Jag väljer att gå på ALLA. Men jag gör det för att skaffa mig information. Information jag behöver för att argumentera. Argumentera mot det framlagda förslaget att lägga ner skolan på orten där jag bor. Men när man kliver ur bilen för att gå på ett informationsmöte som kommunen håller i och möts av denna syn...

Det är inte utan att det kändes lite symboliskt. Att lägga fram ett förslag som bland annat innefattar en nedläggning av en skola rör upp känslor. Och engagemang. Mötet där kommunen skulle informera allmänheten drog fullt hus. Till kommunalrådets stora förvåning tror jag. Vi fick nämligen ta med oss våra stolar och byta till en större lokal innan mötet kunde börja. Trots detta var den större lokalen knökfull. Hur mötet gick? Tja. Jag kan inte påstå att känslan var positiv när jag åkte hem. Det känns inte som kommunledningen lyssnar eller bryr sig om varken protester eller andra lösningar/förslag. Trots att tiden rinner ut och beslut snart ska fattas presenteras INGA siffror. Ingen risk- eller konsekvensanalys verkar gjord heller. Så. Jag fortsätter åka på möten. Förr eller senare måste fakta presenteras. Tycker jag.

I går var det dags att få domen. På armen. Nu skulle jag få veta vad som är fel. Och nog är det fel alltid. På en sena i axeln. Ortopeden misstänker att den gått sönder lite. Så nu blir det magnetröntgen. Det är steg ett. Resten av planen innefattar bland annat en bedövningsblockad.

Innan mötet med doktorn träffade jag en annan korpbloggerska. I verkliga livet! Vi kände oss som de stora bloggarna. Som träffades över en kopp kaffe. Tog en fika liksom. Det är något jag verkligen kan rekomendera. Att träffas alltså. Ja, självklart att fika också. Tyckte vi hade en trevlig stund. En stund där tiden gick alldeles för fort. Men. Vem vet. Det kanske blir fler gånger.