Det är många möten att gå på nu. Väldigt många. Jag väljer att gå på ALLA. Men jag gör det för att skaffa mig information. Information jag behöver för att argumentera. Argumentera mot det framlagda förslaget att lägga ner skolan på orten där jag bor. Men när man kliver ur bilen för att gå på ett informationsmöte som kommunen håller i och möts av denna syn...

Det är inte utan att det kändes lite symboliskt. Att lägga fram ett förslag som bland annat innefattar en nedläggning av en skola rör upp känslor. Och engagemang. Mötet där kommunen skulle informera allmänheten drog fullt hus. Till kommunalrådets stora förvåning tror jag. Vi fick nämligen ta med oss våra stolar och byta till en större lokal innan mötet kunde börja. Trots detta var den större lokalen knökfull. Hur mötet gick? Tja. Jag kan inte påstå att känslan var positiv när jag åkte hem. Det känns inte som kommunledningen lyssnar eller bryr sig om varken protester eller andra lösningar/förslag. Trots att tiden rinner ut och beslut snart ska fattas presenteras INGA siffror. Ingen risk- eller konsekvensanalys verkar gjord heller. Så. Jag fortsätter åka på möten. Förr eller senare måste fakta presenteras. Tycker jag.

I går var det dags att få domen. På armen. Nu skulle jag få veta vad som är fel. Och nog är det fel alltid. På en sena i axeln. Ortopeden misstänker att den gått sönder lite. Så nu blir det magnetröntgen. Det är steg ett. Resten av planen innefattar bland annat en bedövningsblockad.

Innan mötet med doktorn träffade jag en annan korpbloggerska. I verkliga livet! Vi kände oss som de stora bloggarna. Som träffades över en kopp kaffe. Tog en fika liksom. Det är något jag verkligen kan rekomendera. Att träffas alltså. Ja, självklart att fika också. Tyckte vi hade en trevlig stund. En stund där tiden gick alldeles för fort. Men. Vem vet. Det kanske blir fler gånger.