Så här dagen efter är jag fortfarande arg! Arg på hur man som politiker kan rösta igenom ett förslag som inte innehåller någonting i form av konsekvensanalyser eller riktiga kalkyler på vad det hela kommer kosta eller innebära för kommunen som helhet på sikt. Om jag ska göra en stor förändring hemma. En förändring som kostar 400 000 kronor. Jag vet inte om det blir bra. Jag vet inte om golvet håller för förändringen. Jag vet inte om det räcker med 400 000, kanske kommer det kosta det dubbla. Börjar jag då riva? Börjar jag bygga? Trots att olika hantverkare säger att det inte kommer gå. Att huset kommer rasa in. Skulle inte tro det! Men här gör man så. Man chansar på att det blir bra. På att det håller hela vägen. Nej, det är svårt att se någon ljusning i horisonten.

Men så länge det finns hopp finns det liv och möjligheter. Tror jag. Frågan är bara hur man går vidare. Folkomröstning? Det skulle kunna vara ett alternativ. Omval? Det skulle också kunna vara ett alternativ. Alternativet att tro de styrande ska ta sitt förnuft till fånga verkar dock långsökt. Ungefär lika långsökt som att det finns en trappa upp till hålet i himlen.

Trots allt detta negativa som river runt i kroppen kan jag njuta av tystnaden när jag står ute på altanen och tittar på solnedgången. Kanske är det så att jag hämtar styrkan ur just tystnaden.