Så var den här då, sportlovsveckan. Veckan då man förväntas vara ute. Ute och sporta, grilla korv, umgås, vila upp sig och ladda om batterierna. Veckan då fjällen invarderas med allsköns löst folk. Men vi stannar hemma. Det är lugnast så. Man kan vara ute på hemmaplan också.

Jag delar hem med fyra andra individer. Individer som inte nödvändigtvis prioriterar på samma sätt. Som när det gäller städning. Där är vi väldigt olika. Jag vill gärna ha det hyfsat städat runt mig. Avtorkad diskbänk och "luddfria" golv hör dit. Till hyfsat städat. Eftersom min arm inte mår speciellt bra blir städingen lite lätt eftersatt. Kan man säga. I går konstaterade jag att hemmet nog mått bra av en liten städning. För så där en vecka sedan. Eftersom jag inte sätter något större hopp till att någon annan ska hamna i ett städhumör bestämde jag mig för att ta tag i det själv. Sportlov eller inte. Sol eller snöstorm. Men alltså... Att städa med endast en fungerande arm tar tid. Typ en dag. Nästan. Och då har jag bara städat nere. En hel dag! Med strålande solsken ute. Naturligtvis. Men nu är det gjort. För den här gången. Eftersom dagen ändå var förstörd kunde jag lika gärna fortsätta. Att göra tråkiga men ack så nödvändiga saker. Som att sy. Det är inte det roligaste jag vet. Och inte är jag speciellt bra på det heller. Kanske det skulle gå lättare om jag fick ha mina saker i fred. Knappnålar är bra att ha. Har jag hört.

Men det går lika bra med synålar. Så det så. Vad jag sydde? Ett draperi. Till andra tonårsdottern. Det ska hänga i hennes dörröppning. Eftersom jag ändå hade symaskinen framme och lite tyg över tänkte jag till. Det borde jag inte gjort. Eller. Jag borde tänkt ett varv till.

Då hade jag kanske kommit på att det inte skulle bli så bra. Men jag provade i alla fall.